Jag har under mediadrevets gång ofta funderat över om han vet till vilken post han blivit vald och om han förstår var han befinner sig. Hans agerande hittills uppvisar både dåligt ledarskap och en flyktmentalitet som ger besk eftersmak.
Jag funderar mycket över varför Håkan Juholt tror att han kan vända partiets förtroendekris med sitt bagage när Mona Sahlin med sitt aldrig ens fick chansen att försöka. Juholt tillhörde hennes kritiker och han vet att arbetarrörelsen är långsur och att den aldrig glömmer slarv och omoraliskt beteende.
Men det är viktigt att slå fast att socialdemokratins kris inte är Håkan Juholts. Kräftgången började flera år innan han var påtänkt som ordförande. På den tiden då han satt i försvarsutskottet och få kände till hans existens.
När socialdemokratin nu senast förlorade valet visade valanalysen att partiet tappat trovärdigheten i alla sina kärnfrågor. Kanske var det just därför som Håkan Juholt sågs som en frälsare. Högersossar skulle bort, partiet skulle tillbaka till rötterna och äntligen kom någon som pratade ideologi. Många var glada över Håkan. Han hade humor och talade så även de argaste kritikerna började känna igen sig i politiken igen.
Men ganska snart började det mullra omkring honom. Han hade inte berättat allt om sin sambos tvister med rättvisan, han satt på en bar i Istanbul och retade andra svenskar med sitt bullriga beteende. Och så kom misstankarna om bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Jag är övertygad om att Håkan Juholt inte försökt fiffla eller sko sig på statens bekostnad.
Håkan Juholt gör allt för att rädda sin politiska karriär och bli kvar som Socialdemokraternas ordförande. Han tänker inte avgå. Det är lätt att ge honom en eloge för hans kämpaglöd.
Men socialdemokratins framtid handlar inte bara om Håkan Juholt. Framtiden handlar om ett parti som har tappat sin statsbärande roll, sin trovärdighet och sin ledarposition i svensk politik. Det handlar om ett parti som är splittrat i olika falanger och där interna maktstrider tillhör vardagen. Det finns alltid någon som väntar på sin tur att slå tillbaka. Det handlar också om en maktstruktur som skapat egna regler och egna villkor, som nyttjar gräddfiler och fostrar unga att tänka rätt. Makteliten har också sett till att det politiska uppdraget ofta går i arv.
Håkan Juholt är en del av den maktstrukturen med sina 17 år i riksdagen. Han har svårt att förstå folks vrede, även om han inser att han gjort folk besvikna. Han ser det som självklart att han kan återfå trovärdigheten för partiet. Jag tror det blir svårt både för partiordföranden och för partiets ledning.
Juholt hänvisar till politiken som sin räddare, men sympatisörerna nöjer sig inte med att partiet säger nej till sänkt restaurangmoms. Socialdemokratins väljare vill ha en ledare att vara stolt över, en ledare som är tydlig och trovärdig. Just nu är inte det Håkan Juholt.
Det återstår att se om han lyckas vända utvecklingen, om han klarar sig från fler affärer och om han kan ena partiet.