Det har hänt för lite kring det borgerliga alliansbygget under senaste åren. Nu är det dags att ta nästa steg för att fördjupa samarbetet och konkret visa att alliansen inte går på tomgång utan tänker regera vidare.
Inför riksdagsvalet 2014 måste regeringspartierna bilda en valallians. Går de till val med en gemensam valsedel men med kandidaterna fördelade efter partier på olika valsedlar precis som tidigare så klarar alla riksdagsspärren. Dessutom blir inga borgerliga röster värdelösa och man slipper både borgerlig kannibalism och taktikröstningar. Man får därigenom ett valresultat som bättre än senaste valen speglar väljarnas verkliga sympatier.
En valallians borde inte minst centerpartister och kristdemokrater vara intresserade av med tanke på det prekära opinionsläget. Båda partierna ingick dessutom i en gemensam allians inför valet 1985. Den gav Alf Svenssons KD första riksdagsplatsen och bidrog i hög grad till att partiet två val senare var regeringsparti med tre ministerposter.
När förra centerledaren Maud Olofsson bjöd hem de övriga borgerliga partiledarna 2004 och marknadsförde träffen med att det skulle bli gemensamt dopp i badtunna trängdes journalister från hela landet på gårdsplanen. Till fotografernas besvikelse fanns det ingen badtunna, men träffen blev en politisk fullträff. De fyra partiledarna lade grunden till alliansbygget och plötsligt hade de det politiska initiativet. Väljarna visade direkt att de uppskattade de gemensamma tagen och opinionssiffrorna svängde i ett nafs i borgerlig favör.
Nu räcker det inte längre med att partiledarna träffas och gör gemensamma utspel i olika frågor. Det behövs något mer påtagligt för att visa att man tar nya djärva steg i alliansarbetet och inte bara fegar runt i vardagslunken. Man måste våga gå vidare i samarbetet, skaka om lite i det politiska livet och satsa framåt i den riktning som de flesta borgerliga väljare vill.
En valallians är ett naturligt nästa steg i samarbetet som gynnar samtliga borgerliga partier. De får lättare ut budskapet, minskar internt käbbel och mer eller mindre dolda tjyvnyp blir inte särskilt intressanta.
Någon tycker kanske att en valallians bara är en livboj för Centerpartiet och Kristdemokraterna. Visst kan den ses som ett räddningsförsök, men också som en möjlighet att mer koncentrera sig på att föra ut den borgerliga politiken. En valallians ger väljarna ökade möjligheter att påverka i den riktning som de innerst inne vill när behovet av taktikröstning inte finns längre.
Senaste opinionsmätningarna har visat att Centerpartiet ligger illa till och att partiledaren Annie Lööf saknar nödvändigt stöd i de egna leden. Utkastet till partiprogram har en rejäl nypa nyliberalism med fri invandring, bigami, stopp för offentliga skolor och annat snömos. Det känns mest som en fläkt från 1980-talet då moderata studentförbundare försökte överträffa varandra i smågalna utspel som mest syftade till att skapa uppmärksamhet.
Annie Lööf och Centerpartiet borde lägga mer krut på att skapa en valallians än på att kopiera gamla ytterkantsmoderater. Åtminstone om partiet ska överleva.