Lars Ohly avskedstalade på Vänsterpartiets kongress i går, det var ingen klang- och jubelföreställning.
Stig Henriksson, bördig från Norrbotten, kommunalråd i Fagersta och utan tvekan Sveriges populäraste vänsterpartist, sammanfattade nyligen tiden med Ohly som sju förlorade år och fem förlorade val.
Frågan är ändå om krisen kan lösas med en ny partiledare? Jag är inte så säker på det!
Vänsterpartiet har hittills inte formulerat någon politik som lockar väljare. Inte ens socialdemokratins magplask har hjälpt dem. I stället för att gå till vänster föredrar besvikna socialdemokrater att stödja Miljöpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Dessutom väljer många att gå till soffan.
Den gamla vänsterretoriken har förlorat sitt fotfäste. Varken S eller V, som trots allt värnar och tror på en stark välfärdsstat, har haft förmågan att vara självkritiska och analysera trygghetssystemens brister. I stället har de byggt vidare för att befästa sin upphöjda maktposition.
Chefen i toppen som vet bäst, centralisering och storskalighet, en enorm mängd med byråkrater som hålls under armarna av ett regelsystem som är som ett lapptäcke utan helhetssyn och utan förmåga att se den enskilda människan. Alla problem har lösts med likabehandling - oavsett var man bor i landet och vilka förutsättningar som människor har. Jag frågar mig om det finns någon större diskriminering än just likabehandling, i det samhälle vi lever i nu som symboliseras av mångfald?
Även om vänstern skäller på alliansen har alla de som en gång rasade ur revorna i trygghetssystemen, eller fastnade i socialbidrag och arbetslöshet, inte glömt vilka det var som inledde försämringen av "folkhemmet". När vänstern för fram högre skatter som lösningen på dagens problem är det många som ruskar på huvudet.
Inte på grund av att de inte vill betala skatt, nej snarare på grund av att skattepengarna inte går till verksamheterna och till dem som behöver det bäst.
Jag frågade Lars Ohly i valrörelsen varför han inte stred för folkhemmets pigor. Han ville ha högre skatter, han ville ha mer jämställdhet, men han sa inte ett ord om Gerda som jobbat 30 år i köket på ett äldreboende och som året före pension uppnådde en lön på 19.000 kronor i månaden.
Vänstern har tappat sina mål och drömmar. Den vill bara behålla sitt välfärdsbygge trots att det inte längre står för vare sig rättvisa eller solidaritet. Det är därför som missnöjda vänsterväljare går till SD. De känner sig osynliggjorda, de har jobbat och slitit hela livet men när det är deras tur att få sin skatteåterbäring finns inga pengar. De får en pension på existensminimum och de misstänkliggörs när de blir sjuka.
I det läget passar Jimmie Åkessons fördomar bra, det där om att invandrarna tar våra pengar. I invandrar- och integrationsfrågor tiger vänstern dessvärre hellre än att analysera problem och lyfta möjligheter.
Jonas Sjöstedt säger att han vill ha en jordnära, radikal och praktisk vänster. "Vår uppgift är att visa att vi kan nå dit. Vi ska vara ett parti både för lastbilschaufförer och för sjuksköterskor", slår han fast.
Sjöstedt är skicklig, lyckas han få spelutrymme kanske han kan väcka den slumrande vänstern.