Arbetarrörelsen är ”marinerad av självgodhet”, konstaterade den före detta LO-tjänstemannen Olle Sahlström innan han fick sparken för sin uppriktighet. Denna självgodhet fick precis ett ansikte: Anders Sundströms.
I en debattartikel i Dagens Industri (13/9) skriver Sundström – före detta minister, bankdirektör med mera – att han gärna ser en regering över blockgränsen. Och han ser framför sig hur denna regering bland annat ska ”slå vakt om och utveckla en stark offentlig sektor och rusta upp trygghetssystemen”. Allt för att spärra skattesänkningar och förändringar av ”den svenska modellen”.
Vad är det som får Anders Sundström att tro att Centerpartiet och Liberalerna – för det är antagligen dessa partier han tänker sig ska sätta sig i en regering tillsammans med Socialdemokraterna – skulle vara intresserade av att medverka till den agenda han beskriver?
Att Socialdemokraterna till varje pris ska vinna makten och ha makten är inte oundgängligt för några andra än arbetarrörelsen och Socialdemokraterna.
Det finns alternativ. Om Anders Sundström missat det så finns det dessutom avgörande ideologiska och sakpolitiska skillnader mellan Centerpartiet och Liberalerna å ena sidan och Socialdemokraterna å den andra.
För det första gick Centerpartiet precis till val på att avskaffa turordningsreglerna på arbetsmarknaden, sänkta arbetsgivaravgifter och att införa inträdesjobb för nyanlända. Liberalerna vill att kompetens ska väga tyngre än anställningsår vid uppsägningar. Båda partierna vill avveckla Arbetsförmedlingen i sin nuvarande form.
För det andra vill både Liberalerna och Centerpartiet, i motsats till Socialdemokraterna, ta bort avtrappningen av jobbskatteavdraget. Liberalerna vill även avskaffa värnskatten så att det lönar sig bättre att plugga, arbeta och driva företag.
För det tredje delar inget av de borgerliga mittenpartierna Socialdemokraternas fientliga syn på valfrihet och välfärdsföretag. För det fjärde vill både Centerpartiet och Liberalerna stärka försvaret och gå med i Nato.
Den långa socialdemokratiska dominansen i svensk politik är bruten. Socialdemokraterna är sedan länge ett parti bland andra. Men partiets självbild står fortfarande i skarp kontrast med verkligheten.