Den som hade hoppats att måndagens talmansval skulle vara en indikation på att Sverige snabbt skulle få en så kallad alliansregering, där samtliga borgerliga partiet ingår, bör tänka om. ”Jag är talman, inte trollkarl”, utbrast Andreas Norlén (M) vid måndagens presskonferens.
Som talman ställs Norlén inför samma parlamentariska verklighet som Socialdemokraternas kandidat Åsa Lindestam hade haft att handskas med. Moderatledaren Ulf Kristersson har lika svårt att visa hur han kan bilda en alliansregering som han hade tidigare. Om inte ännu svårare.
Efter måndagens val av talmän – där alliansen lät Vänsterpartiets motkandidat snuva Sverigedemokraterna på posten som andre vice talman (som brukar gå till det tredje största partiet), samtidigt som alliansen själv lade beslag på posterna som både talman (med SD:s stöd) och tredje vice talman – får Kristersson besvärligt att vinna SD:s stöd för en alliansregering. Något som redan var tillräckligt komplicerat på grund av den rävsax framförallt Centerpartiet och Liberalerna själva försatt sig i genom sina löften att säga nej till varje form av inflytande från SD över budgeten.
Inte tala med SD-linjen och hoppas på blocköverskridande stöd, den väg till makten som C och L försöker följa, saknar i sin tur helt förutsättningar. Förhoppningen att Socialdemokraterna, precis efter att alliansen och SD avsatt statsministern, skulle hjälpa de borgerliga att få en budget genom riksdagen är helt orealistisk. ”Det kan de ju glömma”, för att citera Stefan Löfven.
Förutsättningarna för de rödgröna är minst lika dåliga. De saknas egentligen helt och hållet. På pressträffen efter att majoriteten i riksdagskammaren (204 mot 142) röstat bort Löfven som statsminister meddelade han att han står till förfogande igen och vill leda en ny regering, utan blockpolitikens låsningar. Detta med argumentet att Socialdemokraterna trots den kraftiga tillbakagången i valet fortfarande är riksdagens största parti och att S, MP och V tillsammans är ”största block”.
Utsikterna att få med Centerpartiet och Liberalerna på en regering som leds av en socialdemokratisk statsminister bör dock vara små. Politiken skiljer sig för mycket i de grundläggande frågorna, med skatter och arbetsmarknad som de kanske tydligaste exemplen. Där är C och L de allianspartier som står allra längst ifrån S.
Efter riksdagens öppnande utgör de ickesocialistiska partierna nästan 60 procent av kammaren. Om Sverige efter ett sådant valresultat fortsätter att styras av en S-ledd minoritetsregering så kommer väljarna att straffa de allianspartier som bidragit till detta. För C och L skulle konsekvensen kunna vara att det blir deras sista mandatperiod som riksdagspartier.