Socialdemokraterna försöker sätta en bild av att Moderaterna och Kristdemokraterna tillsammans med Sverigedemokraterna skulle utgöra en så kallad ”blåbrun allians” samtidigt som det naturliga mittenalternativet i svensk politik består av Centerpartiet och Liberalerna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är en föga tillförlitlig beskrivning.
Först och främst borde Socialdemokraterna vara försiktigare med att tillskriva politiska motståndare det nedvärderande epitetet ”brun”, som anspelar på nazisternas bruna uniformer. Det finns tyvärr – vilket inte minst bodensarna blivit varse – högst verkliga nazister som man kan använda beteckningen ”brun” på utan att den förlorar i värde. Att medvetet rikta lösryckta nazistanklagelser mot politiska motståndare riskerar bara att förråa den politiska debatten, vilket de verkliga ytterkantspartierna tjänar på.
För det andra står M och KD i flera ideologiska och sakpolitiska avseenden närmare Socialdemokraterna än vad L och C gör.
Exempelvis är Liberalerna det alliansparti som tydligast driver kraven på sänkta skatter, för att det ska löna sig bättre att studera, arbeta och driva företag. Och Centerpartiet har de mest långtgående förslagen för att öppna upp arbetsmarknaden, med förslag om bland annat avskaffade turordningsregler, sänkta arbetsgivaravgifter och inträdesjobb med lägre löner för nyanlända.
För det tredje förespråkar Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna en restriktiv linje i migrationspolitiken medan framförallt Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet men också Liberalerna vill göra flyktingmottagandet mer generöst.
Det är tydligt att den enade fronten som tidigare kännetecknade allianssamarbetet inte längre existerar, och egentligen inte har gjort det sedan valet 2014 och decemberöverenskommelsen. Med förra veckans statsministeromröstning då Centerpartiet och Liberalerna röstade nej till den statsministerkandidat som de precis ägnat en valrörelse åt att hävda att de vill ha, fördjupades sprickan mellan de fyra borgerliga partierna.
Men Socialdemokraternas ihärdiga försök att framställa det som att den avgörande ideologiska klyftan går tvärs igenom alliansen och att Sverige fortsättningsvis måste ha en socialdemokratisk statsminister för att säkerställa att det i varje givet läge blir irrelevant hur en ”blåbrun” höger röstar saknar trovärdighet.
Borgerliga idéströmningar som socialliberalism, marknadsliberalism, kristdemokrati, värdekonservatism, socialkonservatism och liberalkonservatism har visserligen historiskt stått i konflikt med varandra och mellan dem finns än i dag många motsättningar.
Men ideologierna samsas också inom alliansen och det är – trots oenigheten i regeringsfrågan och det viktiga migrationspolitiska området – tydligt att det finns en bred samsyn vad gäller politikens roll och ett instinktivt motstånd mot socialismens värderingar.
Inom borgerligheten finns flera gemensamma nämnare, inte minst inom den ekonomiska politiken som står i centrum för arbetet i Sveriges högsta beslutande organ. När det gäller skatter, bidrag, lag och ordning, försvar, utbildning, arbetsmarknad, bostäder och annat som riksdagen har att besluta om står M och KD knappast längre till höger än C och L.
Hos C och L säger erfarenheten dessutom att de får igenom en högre andel av sina politiska förlag genom att samarbeta med andra partier inom den borgerliga värdegemenskapen, än genom kohandel med Socialdemokraterna.
Det är larvigt nog inte heller sakpolitiken som driver allianspartierna åt olika håll utan Centerpartiets och Liberalernas ovilja att förlika sig med en svår parlamentarisk verklighet där SD ingår och inget av de traditionella politiska blocken har egen majoritet.
När Centerledaren Annie Lööf slutligen fått sonderingsuppdraget av talmannen Andreas Norlén uppges ambitionen vara att börja med sakpolitiken i stället för att köpslå om poster. Det kommer inte att göra det lättare att lösa upp knutarna.
Utsikterna att få Socialdemokraterna, precis efter att alliansen med hjälp av SD:s röster avsatt en statsminister och utsett en talman, att hjälpa de borgerliga till makten är mycket små. ”Det kan de ju glömma”, för att citera S-ledaren Stefan Löfven.
Vad en sådan regering skulle kunna tänkas uträtta, när den består eller stöds av partier som vill åt helt olika håll, är dessutom höljt i dunkel. Det betyder förhoppningsvis en del när Annie Lööf sonderar terrängen för en ny regering.