I torsdags, exakt två år efter terrorattackerna på Zevantem-flygplatsen och vid Maelbeeks tunnelbanestation i Bryssel, som dödade 34 personer och skadade över 200, samlades tusentals människor för minnesceremonier runt om i staden.
Dagen efter slog terrorn till igen. Den här gången i städerna Carcasonne och Trébes i södra Frankrike. Dödssiffran är i skrivande stund fyra personer. Ytterligare tre personer uppges ha skadats, varav en mycket allvarligt.
Gärningsmannen, som sköts ihjäl av fransk polis efter ett gisslandrama på en stormarknad, har identifierats som den 26-årige Redouane Lakdim. Han var känd av Frankrikes underrättelsetjänst och stämplad med en så kallad ”fiche S”, det vill säga att han sågs som ett möjligt hot mot landets säkerhet.
Frankrikes inrikesminister bekräftade att gisslantagaren krävde Paristerroristen Salah Abdeslams frigivning vid förhandlingar med polisen. Lakdim ska även ha ropat ”Allahu akbar”, enligt borgmästaren i Trèbes.
I jämförelse med övriga Europa har Sverige varit relativt förskonat från allvarliga terrordåd. Däremot har Sverige sedan flera årtionden varit en viktig bas för rekrytering av jihadister som deltagit i utförandet och planerandet av några av de dödligaste attentaten i Europa. Det är ingen slump att Mohammed Belkaid från Märsta och Osama Karyem från Malmö hade centrala roller under terrorattackerna i Paris och Bryssel 2015 och 2016.
Som Peder Hyllengren, forskare på Försvarshögskolan konstaterade i en intervju med SVT Nyheter (11/2) i samband med Akilov-rättegången så har Sverige ”stuckit ut”, i meningen att det funnits en misstro som försvårat för politiker och andra att engagera sig i arbetet mot islamistisk extremism.
Dessvärre har många, av rädsla för att uppfattas som rasister och islamofober, varit för slapphänta i sin hantering av ideologiskt styrd islamistisk extremism. Politiker och journalister har blundat för den dödsförhärligande ideologi som styr IS och andra islamistiska terrorsekter och hellre pratat om högerextremism och ”ensamma galningar”, eftersom det bättre överensstämt med deras världsbild.
Varken nuvarande eller tidigare regeringar har tagit hotet från islamistisk terrorism på tillräckligt stort allvar. Det är djupt oroande, inte minst med tanke på att över 300 svenskar rest till Mellanöstern för att strida med jihadistiska grupper.
Sverige ska inte vara en lugn oas för personer med kopplingar till terrororganisationer. Det är därför hög tid att regeringen ger arbetet mot våldsbejakande extremism och radikalisering högsta prioritet. Polisen och rättsväsendet måste ges alla verktyg som krävs för att identifiera, gripa och ställa dem inför rätta.