Mycket har redan avhandlats i den utmärkta artikelserien om Norrbottens-Kurirens historia, men det kan ändå vara på sin plats att på födelsedagen göra en kort reflektion om ledarsidan.
Tidningen har nämligen inte bara bytt politisk färg flera gånger, vissa av åsikterna har också välförtjänt städats ur och skickats på slutförvar.
Jag tänker förstås framförallt på andra världskriget då ledarsidan tog parti för nazityskland. Efter attentatet mot Norrskensflamman konstaterade ledarskribenten känslokallt att "varje eftergift som ger kommunisterna möjlighet att fortsätta sitt arbete vore att riskera för vår demokrati måhända oersättliga värden."
Efter kriget kom läsarna, med all rätt, att straffa tidningen. Upplagan störtdök. Inte för att jag hört det själv, men det sägs att vissa än i dag refererar till tidningen som "mordbrännarorganet".
Nu är det inte bara de mörka fläckarna i historien som gör det speciellt att verka som moderat ledarskribent i Norrbotten. För även om Socialdemokraterna sagt upp prenumerationen på regeringsinnehavet, så ser det helt annorlunda ut lokalt.
Samtliga Norrbottens kommuner styrs av socialdemokratiska kommunalråd, ofta med egen majoritet. Av länets tre sexdagstidningar är två socialdemokratiska. Vi har en maktfullkomlig S-ledd landstingsledning som stänger ute allmänheten och oppositionen från sina beslut. Och vi har en ledamot i landstingsfullmäktige som gillar att skoja om att han vill pumpa moderater fulla med bly.
Kort sagt: Norrbotten är unikt och jag är övertygad om att ledarsidan har en angelägen demokratisk uppgift att fylla.
150 år är en ofattbart lång tid, men som Ingrid Bergman en gång sade:
"Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite andfådd men man får mycket bättre utsikt."