Utrikespolitiska debatter i riksdagen är som tv-sända operaföreställningar: lite finare - färre som tittar.
Det var få riksdagsledamöter som slutit upp för att på onsdagen höra Carl Bildt (M) läsa upp regeringens utrikesdeklaration.
Utrikesministerns tal hade EU-samarbetet som röd tråd. Den svenska utrikespolitiken har tydligt bytt spår, från luftig solidaritet med länder långt borta och lovtal till FN, till ett tätt, aktivt och verkligt solidariskt samarbete med länder i vår närhet, inom en union som står på en fast värdegrund av frihet, demokrati och marknadsekonomi.
Numera verkar till och med alla riksdagspartier vara emot diktatur. Så var det inte alltid. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin kunde i sitt anförande, befriad från den grimma som Vänsterpartiet satte på honom under det rödgröna samarbetet, drömma sig tillbaka tjugo år i tiden då Baltikum kastade av sig "kommunismens ok". Men som Carl Bildt påminde honom var det vid den tiden även många socialdemokrater som vägrade kalla de baltiska länderna för ockuperade, och som betraktade krav på frihet för hela Europa som fredshotande.
Och inom Socialistinternationalen myste samma sossar tillsammans med Egyptens och Tunisiens maktpartier.
Det talades i debatten befriande lite om FN, som alltför länge okritiskt hyllats och överskattats i Sverige. FN-engagemanget finns dock kvar. Sverige har ansökt om medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter, tyvärr i mycket en lekstuga för Israelfixerade förtryckarstater, vilka gör sitt bästa för att misskreditera FN:s arbete för mänskliga rättigheter.
Frågan är vad Sverige kan uträtta i en sådan bedrövlig församling.