SVT-dokumentären om artisten Josefin Nilsson har orsakat vrede hos tittarna. Upprördheten har riktats mot den upphöjde skådespelare, som Nilsson hade en relation med under 90-talet, som misshandlade henne till den grad att hon fick sår och skador för livet.
2016 avled Josefin Nilsson, 46 år gammal, efter att den sista tiden ha lidit av kraftig värk och ångest.
Manifestationer har hållits utanför skådespelarens arbetsplats. I de sociala medierna flödar hatet och hoten mot mannen som dömdes för övergreppen – i tingsrätten 1998 och hovrätten 1999. Det ropas efter yrkesförbud på grund av handlingar som ägde rum för över 20 år sedan.
Hur ska man se på denna folkstorm? Ska inte även dömda gärningsmän kunna komma tillbaka i yrkesverksam roll efter att de i juridisk mening avtjänat sina straff? Förtjänar alla dömda brottslingar att för evigt brännmärkas? Vad hände med den judeo-kristna idén om försoning och förlåtelse?
Till att börja med hade det varit enklare att glömma och förlåta om domen stod i proportion till den allmänna rättsuppfattningen.
Hovrättsdomen för skådespelaren som våldförde sig på Josefin Nilsson mildrades till slut från tre månaders fängelse för misshandel till enbart villkorlig dom, eftersom han var tidigare ostraffad och sades ha drabbats hårt av den mediala uppmärksamheten.
Landets vänsterorienterade kriminologer brukar upprepa att hårda straff ofta inte leder till de brottsförebyggande effekter som samhället behöver – och därför förordar de vanligtvis mjuka åtgärder framför fängelsestraff.
Visst är det önskvärt att rättsliga påföljder inte leder till onödiga återfall och gör det svårare än nödvändigt att bryta med ett kriminellt beteende. Men straff ska inte bara verka preventivt.
Straff ska även ge besked om att vi lever i ett samhälle som gör skillnad på vad som är moraliskt rätt och moraliskt fel och avskräcka människor från att göra det felaktiga.
Straffet innebär också en möjlighet till upprättelse för brottsoffret, med familj och anhöriga som får se gärningsmannen svara för sina handlingar. Därutöver ges den skyldige genom att ta sitt straff möjlighet att sona sitt brott.
Kan skådespelaren som slog Josefin Nilsson sönder och samman sägas ha sonat sitt brott när han – åtminstone fram till sändningen av SVT:s dokumentär – inte ens tycks ha lidit professionell skada av sina handlingar? Absolut inte. Påföljden villkorlig dom är ett hån mot brottsoffret och hennes anhöriga.
Skulden till offret och samhället ska betalas tillbaka via ett straff som speglar gärningens allvar. Först därefter kan man diskutera försoning och förlåtelse.