Bengt-Urban Fransson i Piteå-Tidningen har helt rätt när han tillrättavisar mig efter att ha kallat svensk barnfattigdom en lek med ord. Det är inte en lek. Det är ett missbruk av ord. Fattigdom betecknar nöd.
Att säga att tio eller femton procent av alla svenska barn är fattiga är fel. Det är heller inte en inledning till en konstruktiv debatt om hur Sverige kan göras bättre.
Vad det handlar om är att det socialdemokratiska etablissemanget vill komma tillbaka till makten. I god tid inför nästa val försöker de sätta en bild av att regeringen gjort Sverige till ett sämre land att bo i. Den enda statistik de kan komma över som stärker en sådan tes är relativ. Det vill säga sossarna med statistiken kan påstå att folk som fått det bättre i stället har fått det sämre eftersom någon annan fått det ännu bättre.
Kan Bengt-Urban Fransson tänka sig att ta medel från de som har det sämst ställt, bara det också drabbar de som är rika? För det är vad som brukar bli den logiska handlingsvägen för den som vill motverka relativ fattigdom.
Socialdemokraterna spelade en avgörande roll för att utrota svensk barnfattigdom. Därför borde de som hedrar det socialdemokratiska arvet vara de första att protestera när begreppet missbrukas. Den nuvarande debatten förs inte på ett ärligt sätt.
Bengt-Urban Franssons text hade en bild av svältande barn i Haiti. Den illustrerar på ett fruktansvärt vis det cyniska i att använda ett begrepp som fattigdom i ett svenskt sammanhang.