Under rubriken ”Ett modernt totalförsvar – hur säkrar vi helheten?” hölls i Almedalen ett seminarium där det konstaterades att Sveriges civilförsvar är i det närmaste obefintligt. Vår militära försvarsförmåga är svag, men minst lika illa är att nästan alla andra åtgärder kopplade till totalförsvaret har avvecklats sedan Kalla krigets slut. De senaste femton åren har det egentligen inte funnits något totalförsvar i Sverige.
Livsmedelsförsörjningen vid kris är ett av de mest katastrofala områdena. Nedmonteringen av lantbruket har gjort att vår självförsörjningsgrad har sjunkit till cirka 50 procent och Sverige har sedan mer än tjugo år avvecklat beredskapslagren, inklusive de för mat och kemikalier för dricksvattenproduktion. Självförsörjningsgraden av kött har sedan 1995 sjunkit från 94 procent till att också ligga kring 50 procent. De enda lager som finns i Sverige är de stora butikskedjornas centrallager som räcker några få dagar. Skulle transportsystemet slås ut är det slut i butikerna efter ett dygn.
Utöver mat har också arbete med i princip all annan infrastruktur legat nere i många år. Helhetstänket gällande försörjning av el, värme och vatten har varit mycket svagt. Samma sak gäller transporter på vägar, järnväg och till hamnar. Skulle oljeimporten strypas skulle Sverige snabbt riskera svält eftersom livsmedelsproduktionen är beroende av fossil energi. Det psykologiska försvaret är också underutvecklat och måste liksom det digitala försvaret utvecklas rejält.
För inte länge sedan fanns i Sverige ett system där det ständigt pågick utbildnings- och informationsinsatser för att folk skulle vara beredda vid händelse av kris. Sverige hade stor beredskap gällande skyddsrum, gasmasker och livsmedel. Civilförsvaret genomsyrade det mesta som företogs i Sverige: byggandet av vägar och hamnar, utformandet av radio- och TV-nätet, uppbyggandet av energiinfrastrukturen och näringslivets ramar. Vi hade lager av insatsmedel till processindustri och jordbruk samt en stor mängd värnpliktiga som kunde användas vid behov.
Sedan förra våren har regeringen tagit några inledande steg i syfte att påbörja ett uppbyggnadsarbete av totalförsvaret, vilket är välkommet. Det är dock långt kvar innan Sverige ens kan närma sig den beredskap som fanns för några decennier sedan.
För att nå en acceptabel totalförsvarsnivå måste hela samhället involveras. Alla myndigheter bör vara delaktiga, inte bara Försvarsmakten. Samarbetet med civilsamhället, där det finns stor kapacitet, bör utvecklas liksom samverkan med näringslivet. Sist men inte minst måste den enskilda medborgaren uppmanas att bli en del av krisberedskapen.
Hur många svenskar har en reservplan om systemen kring el-, värme- eller livsmedelsförsörjning kollapsar? De flesta förväntar sig att de ska bli räddade av det statliga totalförsvarssystemet. Ett system som sedan länge är avvecklat.