Bilderna från Polisens förundersökning är skakande. Det är blod och kroppar överallt. Människor springer i panik. Poliser rusar med dragna vapen mot lastbilen mot lastbilen som kraschat i Åhlénsvaruhuset. Få som följde terroråtalet mot Rakhmat Akilov på plats kan lämnat Stockholms tingsrätt med torra ögon. Ändå kanske många kände något annat också. En känsla som länge fördömts som primitiv och otidsenlig, nämligen patriotism och stolthet över Sverige.
Akilov berättar i förhören att han velat döda så många som möjligt som råkade befinna sig på Drottninggatan just då, för att förmå Sverige att ”sluta strida mot kalifatet”. Fem personer dog och många fler skadades. Men för jihadisten Akilov innebar attacken ändå ett nederlag, eftersom den planerade sprängningen av lastbilen misslyckades och han själv överlevde.
Terrordådet för ett år sedan är en tragedi. Men attacken tycks samtidigt ha lett till en välbehövlig omprövning av hur medborgarna ser på försvaret, polisen och Sveriges roll i världen.
Efter terrorattacken hyllades polisen för sitt snabba och rådiga ingripande. Kort eftereråt växte allmänhetens förtroende för ordningsmakten, visade flera undersökningar. Det är en trend som håller i sig, enligt årets Förtroendebarometer från Medieakademin. Av de tillfrågade svarar 65 procent att de har ganska eller mycket stort förtroende för polisen, jämfört med 54 procent i förra årets undersökning.
På samma sätt håller det på att upprättas en stolthet över det militära försvaret, som inte har setts i Sverige på länge. Förtroendebarometern från Medieakademin visar att andelen som har stort eller mycket stort förtroende för Försvarsmakten ökat från 39 procent till 47 procent 2018.
Stödet för ett svenskt medlemskap i Nato ökar samtidigt. 43 procent av svenska folket att Sverige ska vara medlem i Nato medan 37 procent är emot, enligt en mätning från Aftonbladet/Inizio i januari 2018. Det innebär en ökning jämfört med året innan, då 37 procent ville gå med medan 42 procent ville att Sverige skulle stå utanför.
En del skulle kanske säga att detta innebär ett avsteg från traditionen med fritidsgårdar i stället för poliser, nedrustning, alliansfrihet och en förment neutral hållning. Men det är snarare ett återvändande till en tradition där samhället står på brottsoffrens sida, där vårt försvar väcker förtroende och respekt och där vår självklara hemvist finns i den västliga värdegemenskapen.
Självklart återstår mycket arbete innan staten klarar att tillgodose medborgarnas berättigade behov av inre och yttre säkerhet. Men sedan terrordådet på Drottninggatan för ett år sedan tycks svenskarna på många sätt ha vaknat upp och börjat uppskatta våra viktigaste samhällsfunktioner. Nu är det upp till politikerna att lyssna på denna vilja.