En grupp bulgariska män, som hade svårt att leva på sin lön i hemlandet, lockades av två landsmän till Sverige med löften om byggjobb och stora inkomster. Men väl här inhystes de tillsammans med sina familjer i en fabrikslokal i Ljusnarberg med undermåliga levnadsförhållanden och tvingades – månad efter månad – att tigga på flera orter i Sverige. Pengarna de samlade in, liksom deras pass, tvingades de lämna ifrån sig.
Under tisdagen kom domen i den hittills största rättegången om tvång och utnyttjande i samband med tiggeri i Sverige. De två åtalade männen dömdes i Örebro tingsrätt till fyra år och två månaders fängelse samt utvisning i tio år för människohandel. De ska även betala skadestånd till sju av de målsägande.
Det har nu gått flera år sedan fenomenet med tiggande EU-medborgare på allvar började dyka upp. Medan nästan samtliga av EU:s medlemsländer har fått tiggeriförbud på plats tycks svenska beslutsfattare fortfarande lamslagna av anklagelser om rasism och antiziganism. Detta trots att medvetenheten är stor om den fruktansvärda verklighet som ofta finns bakom tiggeriet.
Redan år 2013 förekom ett rättsfall i Skåne kopplat till utsatta EU-medborgare som befinner sig i Sverige där flickor utsatts för människohandel. 2016 avslöjade Uppdrag granskning tvång och slavhandel i samband med tiggeri i Göteborg. I Växjö avslutades för någon månad sedan en rättegång som handlade om tiggare som utnyttjades som livegna och misshandlades av sina ”bossar”.
Allt tiggeri är förmodligen inte organiserat på samma grymma sätt som i exemplen ovan. Men det är tydligt att gaturummen är kontrollerade och att de mest ”attraktiva” platserna fördelas enligt principer som på något sätt måste organseras och upprätthållas.
Det finns i dag bred politisk enighet om att ansvaret för de utsatta EU-medborgare som befinner sig i Sverige ligger på deras hemländer. Det finns också en bred politisk enighet om att tiggeriet inte är lösningen på deras problem. Men genom att Sverige är ett av få EU-länder som tillåter tiggeri har det blivit attraktivt för kriminella ligor att organisera sin verksamhet här. Därigenom bidrar Sverige till att fattiga och utsatta människor i länder som Bulgarien och Rumänien luras hit och tvingas förnedra sig utanför butiker och i gathörn – för pengar de ofta inte får behålla.
Det brukar anföras att ett nationellt tiggeriförbud inte är lösningen på de utsatta EU-medborgarnas problem. Det stämmer säkert. Men tiggeriet är inte heller någon lösning.
Med ett nationellt tiggeriförbud skulle det i varje fall vara möjligt att reducera de problem vi har med tiggeriet i Sverige.