Den parlamentariska public service-kommittén presenterade i veckan ett förslag där dagens tv-avgift, som baseras på tv-innehav, ersätts av en skatt som baseras på inkomst. På många framstår det som en vettig förändring.
Licensmodellens legitimitet gick egentligen att ifrågasätta redan då SVT och SR hade monopol på sändningarna. Redan då var det galet att statliga tjänstemän skulle kika in genom springan i gardinen på jakt efter en apparat. Men att vi fortfarande, 30 år efter att Jan Stenbeck bröt tv-monopolet, dras med samma system får närmast betraktas som en förolämpning.
TV-avgiften har alltid varit ifrågasatt, men anständighetens alla gränser passerades när Radiotjänst började avkräva tv-avgift även av synskadade – som inte kan se på tv, men använda en dator med hjälp av hörsel och känsel – samt dubbla avgifter av småföretagare, för att de hade en dator på jobbet och en i hemmet.
Med public service-kommitténs förslag befrias staten från den kostsamma och integritetskränkande uppgiften att kontrollera vem som äger en tv. Man kommer också ifrån de ständiga debatterna om vilken typ av utrustning som ska räknas som en tv-mottagare
Samtidigt är det ironiskt att kommittén slår fast att finansieringen av statligt sanktionerad public service inte ska påvekas av människors vilja att betala för innehållet. Det är vad privata medieföretag baserar hela sin överlevnad på.
Sändningsmonopolen har avskaffats, men staten håller fortfarande på det viktigaste monopolet: tillgången på indrivna licensmedel. Samtidigt som en rad kanaler som exempelvis Axess, Discovery, och History Channel tillhandahåller material av public service-karaktär ägnar sig det som kallas för public service i växande grad åt ren smörja. Axess chefredaktör PJ Anders Linder skrev nyligen en ledare om avskaffandet av licenssystemet. Han skrev bland annat:
”Ärligt talat. Hur kan man motivera att folk ska hemsökas av licenspejlare eller skatteverk för att finansiera dejtingprogram med präster, genanta realityprogram om ’första dejten’ och bantningsprogram för husdjur? Jodå, från och med onsdagen den 8 november kan vi tack vare SVT få se hur det går när fyra av ’Sveriges fetaste hundar’ ska gå ned i vikt. I trailern studeras ett ’avföringsschema’ intensivt och en låda skräpmat ger upphov till bekymrade blickar. Det kan säkert bli stor dramatik. Eller inte.”
Om alla ska tvingas betala via skattsedeln, oavsett om de äger en tv eller inte, så borde väl i rättvisans namn andra aktörer än SVT och SR som producerar program med hög ambitionsnivå och kvalitet kunna ta del av pengarna.