Ska svenska skattebetalare ta på sig att ordna långtidshärbergen åt tiggande EU-medborgare, för att undvika att de olagligen slår läger på privat mark? Det menar människorättsorganisationen Amnesty som i en färsk rapport anklagar Sverige för att inte ta hand om de EU-migranter som uppehåller sig i landet.
”Svenska myndigheter på alla nivåer duckar för ansvaret när det gäller utsatta EU-medborgare i Sverige, de flesta av dem romer”, skriver Amnesty i ett pressmeddelande.
Att utkräva ett särskilt ansvar av Sverige för de utsatta EU-migranternas situation är absurt.
Tiggarna kallas för EU-migranter eftersom de, precis som alla andra EU-medborgare, kan resa över nationsgränserna inom ramen för den fria inre rörligheten. Men det är ingen mänsklig rättighet att flytta till Sverige utan vare sig jobb eller bostad.
EU-migranterna är inte asylsökande flyktingar. De har samma rättigheter som exempelvis fransmän, italienare eller österrikare som befinner sig i landet på tillfälligt besök. Den hjälp de har rätt till från svenska myndigheter är sparsam
”Reglerna om fri rörlighet för personer gäller alla EU-medborgare inom hela EU. Det innebär att alla EU-medborgare har rätt att resa till och vistas i ett annat medlemsland i tre månader”, skriver EU-upplysningen på sin hemsida.
Svenska myndigheter gör tyvärr alldeles för lite för att tillämpa denna regel vilket gör att tiggarna kan vistas i Sverige under mycket längre tid, i en osäker skuggtillvaro långt borta från släkt och familjemedlemmar.
På så sätt har Amnesty en poäng i att Sverige duckat från ansvaret.
Genom att vi tillåter tiggeri, undviker att upprätthålla gränsen om tre månader, och därtill tenderar att se mellan fingrarna med den brottslighet som följer i tiggeriets spår, har det blivit lönsamt för kriminella ligor att tvinga utsatta människor att tigga i Sverige. Därigenom har svensk lagstiftning indirekt bidragit till att finansiera hallickar, knarklangare och människosmugglare.
Precis som tiggeriutredningen slår fast så blir den som sitter med en pappersmugg utanför matbutiken inte hjälpt av allmosor. Tvärtom riskerar välmenande åtgärder i Sverige att förstärka de förhållanden som omöjliggör framsteg i länder som Bulgarien och Rumänien.
Genom att förse EU-migranter med långtidshärbergen och andra långtgående välfärdsåtaganden riskerar vi inte bara att bidra till deras fortsatta utanförskap. Vi riskerar även att försätta nästa generation i samma situation.
Den som verkligen vill förbättra EU-migranternas situation bör i stället skänka pengar till frivilligorganisationer som arbetar med förebyggande åtgärder i hemländerna.