På torsdag väntas Stockholmsbörsens största bolag formellt fatta beslut om att flytta huvudkontoret från Sverige till Finland.
Detta efter att Nordeas tredje största ägare, pensionsförvaltaren Alecta, och fjärde största ägare, Swedbank Robur, ställt sig bakom de omskrivna planerna på en flytt tvärs över Östersjön. Att de två största ägarna, finska Sampo och Nordea-fonden, skulle rösta emot verkar osannolikt, eftersom båda har starka band till Nordeas styrelse.
Ägarnas främsta argument sägs vara att Nordea gynnas av att verka inom den europeiska bankunionen. Men ursprungligen var det den rödgröna regeringens förslag om höjda arbetsgivaravgifter i finanssektorn, och senare att bankerna ska betala en högre avgift till den statliga resolutionsreserven – pengar som går rakt in i statskassan – som väckte frågan om att flytta huvudkontoret.
Finansminister Magdalena Andersson (S) svarade att ”om de lägger huvudkontoret i ett annat land minskar risken för svenska skattebetalare den dagen det blir en krasch.” Ett uttalande som senare förvärrades av att finansmarknadsminister Per Bolund (MP) talade om Sveriges banksektor som ”överdimensionerad”.
Ungefär som om tillgången till en marknadsplats med internationellt framgångsrika affärsbanker, försäkringsbolag och riskkapitalindustri inte skulle vara en tillgång för Sverige. Med samma logik vore det väl ännu bättre om även Swedbank, Handelsbanken och SEB lämnade landet?
Sverige står givetvis inte och faller med ett enskilt huvudkontor, inte ens när det handlar om Stockholmsbörsens största bolag och en systemviktig storbank. Men att Nordea, som kommit långt i digitaliseringen och har ett stort behov av teknisk kompetens, flyttar sin hemvist är ingenting att glädjas åt. Med Nordea försvinner inte bara hundratals kvalificerade jobb utan också miljarder i skatteintäkter. Dessutom vet vi inte hur många fler storföretag följer efter.
Regeringen kan inte ens trösta sig med att den ekonomiska risken minskar i händelse av en ny bankkris. Nordea är lika viktigt som tidigare för det finansiella systemet. Skillnaden är bara att svenska staten förlorat kontrollen till Finland och europeiska bankunionen.
När det gäller risken en ny finanskollaps framstår politiken som ett större hot än vad bankerna gör. Det är regeringen som genom generösa ränteavdrag stimulerar människor att skuldsätta sig för att kunna köpa dyra bostäder till, vad det länge såg ut som, ständigt ökande priser. Det är samma regering som genom stenhård beskattning bestraffar flit och sparsamhet. Det är regeringen som mitt i en brinnande högkonjunktur maximerar sitt eget budgetutrymme, för att vräka ut pengar under valåret, i stället för att bygga upp en buffert inför sämre tider.