Det har gått sex år sedan jag hörde något mycket välformulerat, på Svenskt Näringslivs seminarium under Almedalsveckan i Visby. Det var den skotske historieprofessorn och författaren Niall Ferguson, som bland annat sade: ”Välfärdsstaten som inte kan integrera nykomlingar är inte en stabil och avundsvärd modell.”
Ferguson forskar på vad som historiskt har gjort västerlandet framgångsrikt. Och även om han hade mycket positivt om Sverige att säga, så var han väldigt tydlig med vad som var vårt stora problem. Arbetslösheten och utanförskapet bland utrikes födda. Ett bekymmer som inte minskat i betydelse i och med flyktingvågen 2015.
I SvD (20/7) intervjuas Niall Ferguson av tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Där framkommer det att han är mer pessimistisk i dag om Sveriges förmåga att integrera många nyanlända än han var 2013.
”En sak som är tydlig är arbetslöshetsgraden, som markant skiljer sig mellan inrikes och utrikes födda. Det vittnar om att systemen inte fungerar. Skillnaden syns i Sverige, Norge, Tyskland, men inte i Storbritannien och USA. Det är för att de har en mycket mer flexibel arbetsmarknad. Skandinavien och Tyskland måste acceptera idén att om man ska ta in lågutbildade människor från Nordafrika eller länder söder om Sahara, Mellanöstern och Sydostasien, är det mycket bättre att de blir anställda i lågkvalificerade arbeten till låga löner, än att de förblir arbetslösa och bidragsberoende.”
”Vi vet hur det kan göras, Storbritannien har blivit en enormt positiv jobbmotor, vilket delvis bidrog till brexit; förmågan att integrera invandrare gjorde att fler sökte sig dit för att få del av jobben. Men det finns inget som integrerar folk så snabbt som arbete. Mitt enkla råd är att arbetsmarknaden måste bli mer flexibel. Det stora misstaget var att ta in så många och inte modifiera modellen. Jag vägrar tro att det handlar om fördomar, utan om vilken politik du bedriver.”
Sverige har tagit emot ett oproportionerligt stort antal asylsökande och anhöriga under många år och samtidigt har vi svårt att integrera dessa nykomlingar och bereda dem plats på arbetsmarknaden. Särskilt gäller detta dem som har bristande utbildning och språkkunskaper, vilket dessvärre är en stor andel.
Helst skulle Sverige behöva en period utan att ta emot några asylsökande och anhöriga överhuvudtaget, bland annat för att de kommuner som huserat flest migranter ska ha en chans att få ekonomin att gå ihop. Men i det läget så agerar partierna bakom Januariöverenskommelsen i en helt annan riktning. Nya regler bland annat för anhöriginvandring, utan att arbetsmarknaden och välfärdssystemen först reformerats, kommer att öka svårigheterna att komma tillrätta med arbetslöshet och bidragsberoende.