I januari 2017 fattade den rödgröna regionledningen beslut om att inom två år bli oberoende av hyrpersonal inom sjukvården, bland annat genom ett samarbete med Sveriges kommuner och landsting (SKL). Ett enkelt beslut, som föga oväntat visat sig vara svårt att omsätta i praktiken. Under 2017 slogs ett nytt kostnadsrekord: 300 miljoner för inhyrd personal i Region Norrbotten. Även 2018 blev kostnaderna på nytt rekordhöga med 329 miljoner.
Det är inom primärvården som beroendet av hyrpersonal är allvarligast. Som det beskrivs på nyhetsplats i Kuriren (23/4) är bara hälften av de 150 läkartjänsterna vid Regionens hälsocentraler bemannade med egna läkare.
Alternativet att kunna kalla in högkvalitativ hjälp för att överbrygga tillfälliga vakanser och säsongsvariationer är förstås välkommet. Hade det inte funnits kompetent och erfaren bemanningspersonal att tillgå, skulle vårdköerna ha vuxit ännu mer och vissa hälsocentraler hade troligen varit nedlagda.
Men det går inte att komma ifrån att kvaliteten och kontinuiteten riskerar att bli lidande när äldre och kroniskt sjuka, som ofta uppsöker sjukvården, möter nya ansikten vid varje vårdbesök. Eller att en ständigt växande andel bemanningspersonal innebär merarbete för de fast anställda, som sitter på större kunskap om vårdinrättningen och patienterna. Eller att hyrläkare kostar skattebetalarna stora summor.
Varför är det så svårt att locka fast anställda läkare till primärvården? Kanske handrar det om lönen, som är relativt låg med tanke på utbildningens längd. Kanske handlar det om att läkare tvingas använda en stor del av sin arbetstid åt annat än patienterna. Kanske handlar det om missnöje med sjukvårdens styrning. Kanske handlar det om flexibiliteten, att som hyrläkare ha möjlighet att arbeta hårt i perioder för att sedan kunna njuta av en längre ledighet.
Hursomhelst är det ingen naturlag som säger att primärvården måste befinna sig i kris. Sedan man i Norge genomförde den så kallade fastläkarreformen har vårdköerna, liksom behovet av stafettläkare, minskat. Alla folkbokförda i Norge har rätt att lista sig hos en fastläkare, läkare och oftast egenföretagare som personligen ansvarar för en mindre vårdcentral. Fastläkarna bestämmer själva över organisation och arbetsfördelning och styr hur många patienter de vill ha på sin lista.
Om Sverige ska få ordning på rekryteringen – och verkligen stoppa en utveckling där regionerna och landstingen tvingas lägga mer och mer resurser på inhyrd personal – så borde man göra som i Norge och se över hur primärvården kan organiseras för att gynna både patienter och personal.