Bloggaren och ena halvan av musikduon Samir & Viktor, Viktor Frisk, har ADHD. Men han ser det inte som något negativt, berättade han nyligen under en föreläsning för skolelever i Kiruna.
Frisk vill i stället vända sin neuropsykiatriska funktionsnedsättning till en ”superkraft”, som visserligen är svår och jobbig att leva med, men som kan också kan vara en personlig tillgång.
Det som i dag kallas ADHD har förekommit i alla tider, men det är först på senare år man har gett tillståndet ett namn och slutat hänvisa till att barn bara är ”omogna”, ”impulsiva” eller ”bråkiga”. Man har utvecklat mediciner som hjälper personer med diagnosen.
Det finns många gripande skildringar om hur ADHD-diagnos och läkemedelsbehandling har förbättrat liv.
Barn som tidigare inte kunde sitta still och lyssna på läraren kan plötsligt bibehålla fokus på lektionerna. Vuxna som underpresterar i arbetslivet och har problem i sociala situationer kan ta kontroll över sina liv och få en mer strukturerad tillvaro.
För Viktor Frisk innebar dock medicineringen i stället att hans energi och handlingskraft försvann. Han kände sig nedstämd, skakade och frös och tappade aptiten. Det gick så långt att han funderade att på att ta sitt eget liv.
I stället bestämde han sig för prova ett liv utan medicinering, och började söka information om hur han kunde hantera sin funktionsnedsättning utan tabletter. Det ledde till en förändrad livsstil med mer fysisk träning, förändrade kostvanor och tydligare struktur och planering av vardagen. I sin nya bok ”Min superkraft” vill Viktor Frisk ge andra hopp om att framtiden kan vara väldigt ljus bara man lär sig att hantera sin ADHD-diagnos på ett bra sätt.
De senaste åren har allt fler barn och unga – framförallt pojkar – diagnostiserats med ADHD. Förskrivningen av ADHD-medicin ökar lavinartat, visar Socialstyrelsens statistik. År 2007 behandlades 1,3 procent av pojkarna i åldern 10 till 17 år med starka ADHD-läkemedel, bland flickorna var det 0,3 procent. Tio år senare hade siffran stigit till 5,5 procent för pojkar och 2,5 procent för flickor.
De geografiska variationerna är stora. I vissa delar av Norrbotten, Västerbotten och Örebro län får omkring 13–14 procent av pojkarna mellan 10 och 17 år ADHD-läkemedel (i Arjeplog 14 procent av pojkarna, vilket är högst i Norrbotten). I vissa andra kommuner i Jönköping och Kronoberg är motsvarande andel runt 2 procent (i Kiruna och Pajala får 3 procent av pojkarna ADHD-medicinering vilket är lägst i Norrbotten).
Medicineringen ökar ännu snabbare i USA. Enligt de amerikanska psykologiprofessorerna Steve Hinshaw och Richard Scheffler, författare till boken The ADHD Explosion är sannolikheten att diagnosticeras – och förskrivas mediciner – högst i områden där politikerna pressar skolorna att leverera godkända resultat för samtliga elever.
”Normala” elever som inte klarar kunskapsmålen blir jätteproblem för rektorer och skolledning. De elever som fått en diagnos på ett papper går däremot att lyfta ut ur statistiken, vilket betyder att deras prestationer inte längre sänker skolans resultat. På så sätt ges skolorna incitament att sätta neuropsykiatriska diagnoser på fler och fler elever.
En ny studie från Göteborgs universitet visar att det även förekommer att svenska grundskolor använder diagnoser som ADHD och Aspergers syndrom i syfte att skaka fram resurser till elevassistenter och specialundervisning.
Enligt Ylva Odenbring, docent i pedagogik och huvudförfattare till studien, är det ofta lärarna som driver på för att barnen ska genomgå en neuropsykiatrisk utredning (Sveriges radio 6/9): ”Då får man också de nödvändiga resurser man behöver”.
Detta är allvarligt. Framförallt eftersom många elever med svårigheter – utan en diagnos på ett papper – riskerar att förvägras det stöd de har laglig rätt till, vilket kan leda till misslyckad skolgång och livslånga negativa ekonomiska och sociala konsekvenser. Men krav på medicinska diagnoser kan också att leda till överdiagnosticering, att man sjukdomsförklarar och medicinerar tillstånd som egentligen beror på andra variationer
”Talar vi i för stor grad om att det är diagnoserna som är orsaken så finns det en risk att man bortser från annat i omgivningen”, sade Ylva Odenbring.
Elever som har svårigheter – oavsett om det gäller koncentration och överaktivitet eller förmågan att läsa, skriva och räkna – bör i första hand hanteras av speciallärare med pedagogiska expertkunskaper. Alla typer av problem går inte att lösa med sjukdomsintyg och tabletter.