Uppgifterna om att en man legat död i sin lägenhet i Piteå i flera månader, kanske ända sedan januari, utan att någon saknat honom är tankeväckande och djupt upprörande. Det var inte länge sedan en 65-årig kvinna som avlidit sju månader tidigare hittades i sin lägenhet i Luleå.
Samtidigt är det tyvärr inte förvånande att det sker i ett land där fyra av tio hushåll är ensamhushåll och tilltron till den offentliga välfärden är enorm.
Den svenska statsindividualismen har gjort medborgarna beroende av den anonyma blankettbyråkratin snarare än familjen, församlingen och det civila samhället. Ansvaret för det sociala skyddsnätet har successivt flyttats från nära och kära till en ansiktslös överhet av tjänstemän. Vi har invaggats i tron att gemenskap och sociala relationer människor emellan inte längre behövs.