Självhjälpsböcker om den så kallade 10 000-timmarsregeln har blivit enorma försäljningsframgångar. Enligt K. Anders Ericssons forskning, populariserad av bland andra Malcolm Gladwell, är det inte generna som avgör den mänskliga prestationen – utan vem som helst kan bli bra på vad som helst med medveten träning.
Men rätt sorts träning är bara en faktor. Tävlan är en annan. Det upptäckte Norman Triplett 1898, i vad som kom att bli det första publicerade idrottspsykologiska experimentet.
Triplett hade noterat att cyklister tenderade att ha bättre tider när de tävlade mot en motståndare än vad de hade när de cyklade ensamma. Han misstänkte att det inte bara berodde på draghjälp och minskad fartvind, utan också på att närvaron av medtävlare sporrar tävlingsinstinkten, vilket gör att man presterar bättre.
För att testa sin hypotes konstruerade han en ”tävlingsmaskin” där ett antal deltagare skulle veva in en tråd på en spinrulle så snabbt som möjligt. Undersökningsdeltagarna fick använda tävlingsmaskinen på två olika sätt. Dels ensamma och dels tillsammans med en motståndare. En flagga var fäst på linan som flyttade sig när deltagarna vevade. Om den egna flaggan befann sig före motståndarens betydde det att man var i ledningen.
Tripletts teori verifierades. För merparten medförde tävlandet en motivationshöjning, som ledde till en förbättring av prestationen. 50 procent av deltagarna vevade in linan snabbare när de ställdes mot en annan person jämfört med när de tävlade mot klockan. 25 procent vevade lika snabbt oavsett om en konkurrent var närvarande eller inte. Ytterligare 25 procent vevade långsammare när de ställdes inför ett tävlingsmoment.
Ett flertal studier, med säkrare mätmetoder, har därefter bekräftat vad Norman Triplett kände på sig intuitivt: att konkurrens från andra påverkar prestationen positivt för de flesta.
Varför är det så? Tja, av samma anledning som att 25 procent av undersökningsdeltagarna vevade sämre under tävling. Vetskapen att vi utmanas av någon skapar en stressreaktion, vilket leder till en serie fysiologiska förändringar i hjärnan och kroppen, den så kallade fight-flight responsen, som gör det möjligt att pressa oss bortom våra upplevda gränser. Hjärtat slår snabbare, adrenalinet flödar.
Utan erfarenhet hanterar inte alla den förändringen lika bra. Vissa blir nervösa och spänner sig för mycket. Det gäller särskilt dem som tävlar i en stor grupp eller ställs mot en övermäktig motståndare.
Tävlingar har på sistone fått dåligt rykte. I dag påstås det ofta att tävlan – i motsats till samarbete – leder till egoism, fusk och förstörelse. Vissa politiker och ideologer försöker få bort tävlingsmoment från skolor och arbetsplatser eftersom man tror att överdriven konkurrens är skadligt.
Visst finns många exempel på när människor gjort oetiska saker för att besegra sin motståndare. Men problemet i dessa fall är inte tävlingen i sig utan snarare att kulturen i vilken tävlingsmomentet äger rum inte uppmuntrar hederlighet, respekt och fair play i tillräckligt hög grad. Tävlan i sig är inte omoralisk.
Forskningen visar snarare att tävlan fostrar både samarbete och moral.
För det första så kräver alla tävlingar en viss form av samarbete. Man kan inte gärna arrangera en skidtävling om inte alla kan, förstår och går med på att följa reglerna. Och vad som gäller för en skidtävling är giltigt på andra områden som präglas av tävlan. Företagen, och marknaden som helhet, skulle inte kunna fungera om inte människor följde de uttalade reglerna – och samarbetade samtidigt som de konkurrerade.
För det andra fostrar tävlan samarbete och moral inom gruppen. I de bästa idrottslagen kämpar individerna tillsammans och är beredda att osjälviskt offra sig för varandra för att besegra en gemensam motståndare.
De flesta vill ha en god match, det är inte glädjande att vinna om man fuskat, och det är svårt att vara en god förlorare om man vet att tävlingen är riggad. De som verkligen gillar tävlingsmomentet deltar inte bara för att vinna, utan för att de gillar själva kampen i sig. Som Pierre de Coubertin sade när han i Aten 1896 skapade de moderna olympiska spelen:
”Det viktigaste i livet är ingalunda triumfen utan kampen; det väsentliga är inte att ha segrat utan att ha kämpat väl”.
Tävlandet mot andra hjälper inte bara människan med motivationen. Det ger också en måttstock. Konkurrenter avslöjar brister och svagheter som vi kanske inte visste att vi hade. Den vetskapen hjälper oss att prestera bättre i framtiden.
Om samhället vill fostra individer som får ut det mesta av sin förmåga samtidigt som de osjälviskt ser efter varandra så bör mer tävlan uppmuntras, inte mindre.