Rör inte min försvarsminister. Det var statsminister Löfvens klara budskap till Alliansen när de krävde Peter Hultqvists (S) avgång i somras efter IT-skandalen på Transportstyrelsen. Löfven satte allt på ett kort för att Hultqvist skulle få vara kvar. Det fungerade. Han lyckades köra in en kil i Alliansen då både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) ansåg Hultqvist vara allt för oumbärlig för att offras.
I samband med Folk och försvars rikskonferens i Sälen har dock regeringen uppvisat en påtaglig avsaknad av både kompassriktning och samordning i försvars- och säkerhetsfrågor. Frågan är vilken betydelse Hultqvist faktiskt har i regeringen..
År 2013 slog den dåvarande försvarsberedningen fast att ett angrepp mot Sverige var osannolikt. I december 2017 ändrades det till att ”ett angrepp inte kan uteslutas”, efter veckor av förhandlingar mellan partierna. Alla var överens, utom Vänsterpartiet.
Men Löfven och utrikesminister Margot Wallström (S) vill nu hålla fast vid den gamla formuleringen, som de menar är mindre alarmistisk och bättre underbyggd. Wallström säger att försvarsberedningen inte har någon grund för att ändra formuleringen och att hon håller fast vid den gamla (SR 15/1).
Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow menar i sin tur att den nya formuleringen är en bättre grund för att anpassa försvaret (DN 15/1). Hultqvist håller med och kallar rapporten både gedigen och väl genomarbetad (SR 15/1). Regerings position och vilken roll försvarsberedningen och försvarsministern spelar är därmed oklar.
Att regeringen underkänner den formulering som försvarsberedningen vägt på guldvåg är anmärkningsvärt och undergräver regeringens pålitlighet.
Det finns många exempel på skiljaktigheter i viktiga frågor. Till exempel vill vice statsminister Isabella Lövin (MP) likt Wallström att Sverige undertecknar FN:s kärnvapenavtal (DN 12/1), tvärtemot Hultqvists linje. Statsministern säger bara att Sverige inte ska skriva under någonting som kan äventyra våra samarbeten och bidrar därmed till fortsatt osäkerhet.
Hultqvists ställning i regeringen är dock uppenbart allt annat än stark. Därmed bör man fråga sig om det verkligen var rätt prioritering av C och L att inte fälla Hultqvist när man hade chansen? Har försvarsberedningen något existensberättigande? Vad har Hultqvist för legitimitet som gång efter annan körs över av utrikesministern och nu möjligen även av Miljöpartiet?
Samme försvarsminister som C och L ansåg så viktig att de hellre riskerade splittra Alliansen än att genomföra den missförtroendeförklaring de utlovat.