Hur gör man så många människor som möjligt förbannade till så liten nytta som möjligt? Det måste vara nyfikenhet på den frågan som ligger bakom regeringens försök att ta kål på vinstdrivande välfärdsföretag. Regeringen tycks ha lyckats med konststycket att bringa nästintill fullständig samstämmighet i opinionen: alla är lika ilsket emot Ilmar Reepalus så kallade välfärdsutredning.
Fackförbunden TCO och Vision menar att vinstreglering varken är någon garanti för högre kvalitet eller bättre arbetsvillkor. Vårdföretagarna och Friskolornas riksförbund är ursinniga över att åtta av tio välfärdsföretag riskerar att gå under om förslaget blir verklighet. Företagarna konstaterar att sex av tio välfärdsföretag drivs av kvinnor och att förslaget innebär ett kraftigt steg i fel rikting i fråga om kvinnors företagande.
Advokatsamfundet menar att det är skadligt för samhället och riskerar att öka kostnaderna för välfärden. Utredningens egna experter har varnat för att Reepalus vinsttak leder till en förstatligad välfärdssektor.
I riksdagen är också inställningen kritisk. Det saknas majoritet för förslaget och även hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet är invändningarna många. ”Utredningen hamnade helt snett, genom att den definierade vinst som rörelseresultat, och föreslog ett så kallat vinsttak som innebär en straffskatt på företag med goda rörelseresultat. Det skulle varken främja investeringar i verksamheten eller hindra vinstuttag”, skriver åtta miljöpartistiska kommunal-, region- och landstingsråd i Svenska Dagbladet (8/8).
Men framför allt är det väljarna som ställer sig frågande. När Ipsos frågade väljare av alla partifärger ”Vad anser du är viktigt för att skolan/vården/omsorgen ska utvecklas på ett bra sätt i framtiden?” så var det bara några få procent av svaren som handlade om vinster, vinstbegränsning eller problem med privatisering. Ingenting tyder på att ”vinster i välfärden” är en fråga som engagerar väljarna så mycket som regeringen tycks tro.
Socialdemokraterna hade länge inställningen att kvaliteten skulle sättas främst, inte vinsterna eller ägarformen. Vart har pragmatismen tagit vägen? Var finns insikten om att vinstdrivande företag i välfärden, som i de flesta fall fungerar bättre och effektivare än den verksamhet som det offentliga driver i egen regi, är populära hos brukare och personal?
Med tanke på remissinstansernas rungande nej, mandatfördelningen i riksdagen och att väljarna vill ha valfrihet är det hög tid att slänga Reepalu-utredningen i papperskorgen.