Vi befinner oss så högt upp man kan komma i Luleå. På 15:e våningen på bostadsområdet Kronan väntar Jonas Eriksson som siktar att nå ännu högre. I januari blev han tillsammans med åtta europeiska fotbollsdomare uttagen till VM-slutspelet i Brasilien.
Jag lånar första frågan från din intervju med fotbollsspelaren Johnny Ekström i Barnjournalen; ”Du är rätt lång. Var du lika stor när du var liten?”
– Haha, den frågan är fantastisk och då måste jag svara precis som Johnny Ekström gjorde: ”Ja, jag har nog alltid varit rätt lång.” Han förstod vad jag menade. Men för att svara på frågan, jag har nog alltid varit större än jag egentligen är åldersmässigt. När jag var fem år hade jag gjort mer än de flesta femåringar och som 40-åring har jag varit med om mer än mina jämnåriga. I nästan alla sammanhang har jag kommit fram som väldigt ung, men har haft förmånen att mötas av människor som behandlat mig med respekt.
Vad lärde du dig under året som knattereporter på Barnjournalen?– Hur man jobbar med bilder och presentation i TV. Jag fick lära mig att ta mig fram i livet. Jag var tolv år och tog flyget till Malmö. Jag är tacksam att mina föräldrar släppte i väg mig.
Redan som barn intervjuade du Jan Guillou och Carola. Genom hela ditt liv verkar du utsatt dig själv för utmaningar, inte minst som ung sportskribent på Norrbottens-Kuriren. Finns det något i ditt liv som du inte vågat genomföra?
– Nej, inte när det gäller yrkesmässiga saker. Jag har fått en trygghet från mina föräldrar och syskon att det är helt okej att försöka och det är helt okej att misslyckas. Ta Carola intervjun, jag var nio år 1983. Jag tog själv reda på numret till Marianne Records via en telefonkatalog. Jag vet inte hur det gick till, men det gav mig en kick att inget är omöjligt.
OK, jag vill testa en grej på dig. Vem har namnsdag 14 maj?
– Jag fick en långvarig magsjuka när jag var fem år. När jag kom ut ur toaletten hade jag lärt mig alla namnsdagar, vilket var och är helt galet. Nu har de tyvärr ändrat i almanackan och ska jag vara ärlig har jag inte upprätthållit kunskapen sedan 1979.
Har du lätt för att lära?
– Jag har lätt för att komma ihåg namn, händelser och årtal, som till exempel namnet på de två georgiska spelarna i IFK Holmsund 1988. När jag träffade en georgisk UEFA-delegat häromåret kunde jag fråga hur det var med Tengiz Sulakvelidze eller Ramaz Sjengelia nuförtiden. Däremot kommer jag aldrig ihåg vilka kläder jag bar på fester. Sånt minns andra.
Är det sant att du som åttaåring startade en fotbollsklubb?
– Min kompis Robert Karlsson och jag nöjde oss inte med att bara spela i IFK Luleå. Han bodde på Lerbäcken och jag på Kvarnbäcken. Därför bildade vi IFK Bäcken. Det var ett seriöst projekt. Vi erbjöd inga löner, men skrev långa kontrakt på fem år med våra spelare. Vi gick ut i kvarteret och erbjöd oss att tvätta bilar eller klippa gräsmattor för att få råd till matchtröjor. Sedan utmanade vi Lira BK.
Hur gick det?
- Vi vann. Det var den enda officiella matchen IFK Bäcken spelade. När vi till slut gjorde bokslut tog styrelsen alla pengar och käkade fyra små rätter på Österns pärla. Vi gick till historien som klubben som aldrig förlorade en match. Så här i efterhand har jag insett att det var en bra entreprenörskola. Robert driver i dag klädkedjan Diva.
En före detta lagkamrat beskrev dig som fotbollsspelare som ”stor, långsam med ett begränsat spelsinne”, men framhöll ”din vinnarskalle och ditt kraftfulla närkampsspel”. Stämmer det med din minnesbild?
– Ja, med skillnaden att jag hade spelsinne. Det var det som räddade mig för jag var inte snabb, men jag visste var jag skulle stå när bollen kom eller kunde börja springa någon sekund före mina motspelare.
Varför lade du av?
– Jag flyttade till Stockholm 1993 för att göra lumpen på Värnpliktsnytt. Det gick inte att kombinera med att spela fotboll, men domarrollen fungerade bättre.
Står du i tacksamhetsskuld till tv-profilen Peter Jihde?
– Det gör jag. Han ringde mig i januari 1998 och berättade att han hade blivit erbjuden ett jobb. Han tyckte att jobbet passade mig bättre och introducerade mig för ägarna under en lunch. Företaget jobbade med exklusiva tv-rättigheter inom sport. Det lät jättespännande.
Vad sade han efter att ni hade sålt företaget för 750 miljoner kronor?
– Han sade att jag förtjänade affären och att han ville ha tio procent. Det har han inte fått, men jag har faktiskt förhandlat fram hans kontrakt med TV4. Och han har inte fått en enda faktura från mig än.
När förstod du att det här jobbet skulle göra dig till mångmiljonär?
– Jag har aldrig i livet tagit något för givet - speciellt efter att ha stått på Ruddalens läktare 1992 och gråtit efter att IFK Luleå missat allsvenskan. Det fanns aldrig någon tanke att vi skulle kunna göra en affär av den här storleken. Vi byggde ett företag. Jag jobbade extremt hårt, men hade samtidigt riktigt kul. Jag kunde vara i Nya Zeeland ena dagen och döma fotboll i Selånger nästa, sedan kunde jag vara i Warszawa dagen därpå eller några dagar i New York innan det bar av till Ystad.
När IEC in Sports såldes 2007 blev din andel 75 miljoner kronor. Hur har pengar förändrat ditt liv?
– Det kan bara andra bedöma. Jag tror inte det. Naturligtvis har man en trygghet om man har pengar. Nu är mitt yrke att vara fotbollsdomare. Jag behöver inte vara rädd att mitt korsband ska gå sönder eller drabbas av diskbråck och tvingas att hitta ett civilt jobb direkt.
Vad tjänar du som proffsdomare?
– Det är baserat på hur många matcher jag dömer, runt 50.000 i månaden.
Vad är det i domarrollen som du har svårt att motstå?
– Det handlar om att försöka bemästra det omöjliga. Av veckans 168 timmar ska du döma under 1,5 och vara på absolut topp fysiskt och psykiskt. Allt kan handla om en enda minut. Under en promille av veckan sker en situation i straffområdet då du måste vara på rätt ställe i rätt tid. Då ska du ta ett beslut när du har haft 85 procent av din maxpuls i 70 minuter, ett beslut i rörelse utan betänketid. Jag ska inte säga att det är omöjligt, men det är otroligt svårt att vara 100-procentig. Och även när man gör rätt får man skit. Du blir granskad – inte bara av dig själv och 22 spelare, utan också av 50.000 åskådare och ett 10-tal tv-kameror som kanske till slut upptäcker att du har gjort fel. Kanske. Du befinner dig i mittens mitt. På det tunnaste av kniveggar. Egentligen är det galet att man utsätter sig för det här. Helt sjukt, men det är fantastiskt roligt att få vara med om de bästa matcherna. Jag minns när jag jobbade för Kuriren för många år sedan och fick betalt för att åka för att se Alvik möta Lira. Då tänkte jag: ”Va, tänk att det finns någon som betalar mig för att göra det här jobbet?” Det är lika ofattbart som att i dag få åka till fotbolls-VM och få betalt.
Hör du vad det ropas från läktaren?
– Konstigt nog hör man publiken mer i division IV när det sitter 100 personer på läktaren. Då är det alltid tre stycken som skriker. Det är alltid gubbar. Det känns mer när man får ögonkontakt med den som skriker. De där gubbarna kan förstöra mycket för domare. Jag var ung när jag började döma, men jag hade kanske bättre ”teflonhud” än de flesta.
Måste man ha ”teflonhud” för att klara av att vara domare?
– Jag måste ha det för att fungera på den här nivån. Sedan har jag blivit bättre på att inte följa vad tidningar skriver eller vad folk kan tycka. Jag vet exakt vad jag gjort rätt eller fel. Mina kollegor är kritiska. Jag har kunniga observatörer som bara tittar på min insats.
Du har bett om att vi inte publicerar din frus eller barnens namn. Varför?
– Att jag är gift och har två barn är ingen hemlighet, men de är inte offentliga personer. Det finns negativa sidor av att bli känd. Det har inte hänt mig något, men det är skönare att försöka hålla dem utanför.
Har du någon gång funderat över om domarkarriären är värd sitt pris?
– Eftersom jag själv aldrig har drabbats av hot eller något negativt har jag aldrig tänkt de tankarna. Jag känner dock till kollegor som fått ställa sig den frågan.
Vad är det skämmigaste du gjort?
– Förmodligen något som hänt när jag varit berusad. På fotbollsplanen varnade jag en gång en spelare som sparkade i backen. Jag trodde att han filmade. Det var pinsamt och jag fick be om ursäkt. För att återgå till teflonliknelsen försöker jag inte att tänka på negativa saker. Jag har förstås tagit dåliga beslut, men de försöker jag inte att memorera för då får de plats någonstans därbak i skallen. I stället försöker jag tänka på alla gånger som jag tagit rätt beslut.
Nämn tre personer som får dig att skratta.
– Det funkar alltid med John Cleese i Pang i bygget. Fredrik och Filips podcast lyssnar jag ofta på. Jag har hängt mycket med dem genom åren. Nu träffas vi inte lika ofta, men podcasten får det att kännas som att jag umgås med dem.
I vilka situationer blir du arg?
– På planen kan jag bli arg ibland, men oftast handlar det om en teater. Jag använder mig av kroppsspråk för att få folk att förstå. Jag kan bli arg och förbannad på föräldrar och ledare som uppträder dåligt mot domare.
Vilken dålig vana skulle du vilja bli av med?
– Jag är en obotlig tidsoptimist. Därför blir jag ofta lite sen, men jag försöker bättra mig.
Är du Cristiano med Ronaldo och Leo med Messi? (Till Kicki: jag vill ha det så)
– Det försöker jag vara, men jag tilltalar alla spelare med förnamn. I allsvenskan lägger jag extra kraft att lära mig namnen på killarna som gör sin första match. Om jag kan säga ”hördu, Jesper, ta det lite lugnt nu”, då kommer han att ha lite mer respekt för mig under resten av sin karriär. Innebär det att du läser på inför varje match?
– Jag tittar på hur lagen spelat i ligan. Hur det gått i senaste matcherna, avstängda spelare och hur de spelar taktiskt.
Vad vinner du på det?
– Att inte bli överraskad. Att veta att den här högerbacken som startar i dag inte spelat på den positionen under hela säsongen. Att han egentligen är vänsterfotad. Allt det här vet motståndarna om. De kommer att sätta press på honom. Det innebär att också jag måste dra mig mera dit. Allt handlar om att bli så lite överraskad som möjligt. Om man blir överraskad är risken så mycket större att man tar fel beslut.
Vem är den trevligaste fotbollsspelaren du mött?
– Det får bli tre stycken. Paolo Maldini, AC Milan, jättebra kille och ödmjuk trots alla framgångar med VM-guld och Champions League-medaljer som sitter på hans prishylla. Jag tycker också om Raúl González Blanco, kapten i Real Madrid och det spanska landslaget. Honom träffade jag senast i Dubai. I Sverige brukar jag nämna Daniel Tjernström.
Den svenske domarbasen Bo Karlsson rankar dig som en av Europas fem bästa domare. Den europeiske domarbasen Pierluigi Collina anser att du är den domare i Europa som gått framåt mest under de senaste åren. Vad är ditt eget mål?
– Mitt mål har varit att komma till ett EM- och VM-slutspel. Det har jag uppnått nu. När jag kommer hem från Brasilien då måste jag formulera ett nytt mål. Jag tycker fortfarande att det här är fruktansvärt roligt. Nästa kliv är rätt givet - att döma en final i Euro League eller Champions League.
En internationell domare får vara högst 45 år. Känns det jobbigt att bara ha fem år kvar?
– Nej, tvärtom. Det är nästan skönt. Jag har hållit till på högsta nivå i fyra år. Jag tror inte att jag skulle vilja hålla på längre än fem år. Just nu känns det jättebra i kroppen. Jag har aldrig varit snabbare och starkare. Jag återhämtar mig bättre än någonsin. Det gör att jag kan tänka mig att fortsätta, men vem vet om man drabbas av ont i en fotled och måste stå på en balansplatta tio timmar varje vecka då är det kanske inte lika roligt. Ibland vore det skönt att kunna umgås med folk på vanliga tider och få vara på dotterns träningar och om skolavslutningar eller midsommarfester. Det finns en del som jag fått välja bort, men har samtidigt fått vara med om så otroligt mycket. Jag skulle kunna sluta nu och ändå tycka att jag haft en fantastisk karriär.
Kan du njuta av stunden under viktiga matcher?
– Nej, bara i spelargången inför match och efter slutsignalen när 22 spelare tackar för matchen. Annars befinner man sig i en bubbla där det inte finns utrymme för att njuta.
Den första juni landar du i Brasilien. Vet du vad som väntar dig?
– Lite. Vi var där för ett år sedan. Jag vet var vi kommer att bo och var vi kommer att träna. Jag vet hur Rio de Janeiro ser ut, men jag vet inget om spelschemat. Vi domare samlas tio dagar innan VM drar igång. Det finns säkert en plan för vilka som ska döma de inledande matcherna, men vi får inte veta något förrän två dagar innan.
Ditt bästa VM-minne?
– Hur man än gör, det är svårt att gå förbi 1994. Jag minns matchen mot Rumänien, hur jag flaxar upp och slår ut en tand på Kristoffer Videhult i samma ögonblick som Kenneth Andersson nickar in bollen. Det är ett makalöst minne från en fantastisk sommar med ett otroligt väder.
Vad ska du göra efter att domarkarriären är över?
– Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Jag är så otroligt mitt uppe i det jag gör just nu, men jag har fått så mycket av fotbollen och på något sätt måste jag ge något tillbaka. Det kan man göra på många olika sätt. Jag tränar min dotters lag. Jag skulle gärna föra vidare den kunskap som jag fått som domare. Sedan är jag inne i tre nya entreprenörsprojekt. Vi får se. Jag har inte bråttom.
Slutligen, vet du om du är den förste norrbottningen som deltar i ett VM-slutspel i fotboll?
- Nej, jag kommer ihåg ett namn som min morfar brukade berätta om. Han, Vittjärvs-Stig, borde väl ha varit med om något VM. När kan det ha varit det? 1954?
Bonusmaterial: 12-årig Jonas Eriksson frågar ut Jan Guillou.