I en stark känsla av försoning men också sorg gör Bruno K Öijer bokslut över sitt liv. Svart som silver är hans första diktsamling på sju år och allt annat än ett rått anarkistiskt skri.
– Jag ser det som att sitta uppe på ett mentalt bergsmassiv och se ner på sitt liv, se ner på en slätt där alla strider har utkämpats. Dammet håller på att lägga sig, kvar finns bara det viktiga, de val vi gjorde, de vägar vi valde. Som ett slags självklart stilla accepterande av tillvaron.
Bruno K Öijer, vid sidan av ­Tomas Tranströmer landets kanske mest lästa samtidspoet, fyller 57 i år. Just nu sitter vi inte på någon bergsplatå utan i nervöst fläckfria designmöbler i ett för kvällen stängt möbelvaruhus. Kvällstid eftersom Öijer nattarbetar, har alltid gjort. Han skriver ”på akustisk skrivmaskin” när tystnaden gör det omöjligt för honom att fly från sig själv.
Förlagets medarbetare har bokat ett så kallat showroom, för att han vill slippa förlagslokalerna. Bruno K Öijer verkar road.
”Man får se upp”
Plötsligt återvänder han till försoningstemat, orolig för att bli missuppfattad.
– Alltså, man får se upp. I så fall försoning för den väg jag valde, för kallelsen som poet. Många av de här dikterna handlar ju om själva skrivandet, om poesins kraft. Hur poesin förändrar verkligheten och hur verkligheten förändrar poesin tillbaka. Det är en form av symbios.
För världen är lika upprörande som vanligt, om inte värre. ”En gurglande vask som svämmar över med en digerdöd av skvaller”. Skövlingen av jord, skog och vatten speglar bara förstörelsen av människans inre landskap. De själsliga kalhyggena är de allra värsta.
Men det hindrar inte att berättarjaget i en dikt kan gå utanför riksdagshuset och bara låta det försvinna ur synfältet. I stället syns träden och ”dom äldre mörka löven skynda till och ta hand om dom yngre i blåsten / hålla om dom nyfödda ljusgröna / mata dom med regnstänk”.
– Det är ingen försoning med den politiska lögnen. Dikten slutar med att man känner ett visst lugn som sprider sig, det är liksom ett stilla accepterande av att den här lögnen finns i tillvaron, så här ser det ut. Men ingenstans i den här boken finns plats för förljugenhet eller tomt prat.
Hur upplever du samtiden?
–  De stora sammanhangen och den gemensamma kampen finns inte längre. Jag skriver någonstans att varje människa bär omkring på sin egen lilla ljusskärva, och vilseleder sig själv och andra. Det är inte bara den globala nöjes­industrin som är lika farlig som vilken miljöförstöring som helst. Jag får känslan av att mänskligheten sitter i en bil som bara ökar takten rakt in i en bergvägg.
Ändå har du en ny ton. Ibland finns hoppfulla, till och med lyckliga bilder, formuleringar som att vi lever i slutet av en ond saga och ”måste kunna bläddra oss tillbaka till de första lyckliga sidorna”?
– Absolut. Det finns en enorm tilltro till skapandet som motkraft till konsumtionssamhället och populismen och all skit. Den övertygelsen är vit magi i allt det här.
Bara märgen kvar
Den som läste hans förra diktsamling, Dimman av allt från 2001, kan följa utvecklingen. Från att har skrivit en betydligt yvigare och mer mångordig lyrik har han den här gången ännu mer gått mot det avskalade, enkla. Kvar finns bara själva märgen.
– Nästan som basic statements av det jag vill ha sagt.
För hos Bruno K Öijer handlar det numera om just det, om det han vill ha sagt, och inte om några språkliga utsmyckningar. Som poet har han alltid befunnit sig vid sidan av den rådande dagordningen inom svensk lyrik. Under det politiska 1970-talet debuterade han han med romantik och anarki, eller ”Rimbaud och revolvrar” som litteraturprofessorn Johan Svedjedal uttryckt det.
– På den tiden var man tvungen att skriva om LKAB i varje dikt, man fick inte använda ordet jag, man fick inte skriva att man hade drömt, man fick inte drömma medan kriget pågick.
Vägrade tv-soffan
I dag är du lika mycket outsider i förhållande till den starka språkmaterialistiska ådran inom svenska poesi?
– Det enda viktiga att komma ihåg är att poesin är en bastion för frihet, och har alltid varit. Den är en penna och ett papper. Och dina tankar och ditt känsloliv. Poesin måste vara helt fri. Alla riktningar inom poesin måste leva, naturligtvis. Det enda som jag tycker är trist och vidrigt är när en riktning inom poesin skaffar sig positioner och bara för fram sina kamrater, förvandlar sig till poesisnutar helt enkelt.
Just hans outsiderposition har det alltid gjorts stor poäng av. En doktorsavhandling har skrivits i ämnet och Bruno K Öijer har flitigt hjälpt till själv, i sin diktning, men också genom att till exempel vägra låta sig intervjuas i Kulturhuset där Eva Beckman gjorde sitt soffprogram Centrum. Hon fick träffa honom på annan plats.
– Jag sade att jag fick utslag över hela kroppen av att vara med i tv i Kulturhuset, ha ha. Du måste förstå en sak, jag är väldigt mycket Buster Keaton och Charlie Chaplin också. Jag gillar att driva med journalister, annars skulle jag för fan dö av tristess.
– Men jag kan tala med alla yrkesgrupper. Det finns en dikt om att gå sin egen väg i den här boken, om det ska kallas utanförskap, det vet jag inte. Det är väl en styrka.


Erika Josefsson