Om någon nu vill ta del av den. På min blogg/hemsida har vi en tradition i kommentarstrådarna att i slutet av varje månad posta spotifylänkar som vi döper till exempelvis Mattis C-60 mars. Vi har inofficiellt enats om att göra så. 60 minuters "blandband" som man kan välja att lyssna på eller inte. Perfekt.

Något som inte är helt perfekt är däremot utbudet på Spotify. Det beror antagligen inte så mycket på Spotify själva som på skivindustrins politik och intresse. Det är till exempel omöjligt att hitta rätt mycket hardcore från 1980-talet. Jag vet inte om skivbolagen inte vill eller om de helt enkelt skiter i det. För man måste komma ihåg att många av dem startades av 17-åringar hemma i pojkrummet och gav ut tre singlar och sedan försvann. Så där som saker gör när man börjar bli vuxen. Eller så beror det på helt andra anledningar, man är emot själva delandet av musik på det här sättet. Man tycker avtalen med Spotify är dåliga. Att stora artisters kataloger, som Beatles och Metallicas, lyser med sin frånvaro spelar mig i alla fall mindre roll än att jag inte kan lyssna på Big Black eller Scratch Acid.

Häromdagen lanserades Wimp i Sverige. Wimp är den norska motsvarigheten till svenska Spotify. Det är nyare och har därför ännu mindre musik. Men som komplement verkar det fungera alldeles utmärkt. Artister, eller snarare somliga skivor och låtar med somliga artister, som inte finns på Spotify: Burzum, Disorder, Chaos UK, Commando M Pigg, Hounds of love med Kate Bush och Mary Margaret O’Haras enda skiva hittar jag direkt på Wimp. Och, kanske inte så konstigt, en del norskt som jag är intresserad av: Okkutokrati och Hausts senaste skiva.

Artikelbild

WiMP. Norsk uppstickare

Personligen tycker jag Spotify känns användarvänligare rent tekniskt, bland annat är det lättare att skapa spellistor och att lägga till låtar i dessa, men jag har å andra sidan bara testat Wimp en dag såhär långt. Däremot verkar det redaktionella innehållet på Wimp vara bättre. Rekommendationerna, musik som liknar den man sökt stämmer faktiskt överens med verkligheten. I slutänden tror jag, måhända gammeldags och naivt, att detta kommer att avgöra vad som kommer att överleva och vad som kommer försvinna. Att användarvänligheten och det redaktionella bestämmer vad man fäster sig vid. För även om Spotify var först med sin affärsmodell så är de ingalunda ensamma, förutom Wimp så finns i USA exempelvis svensk-amerikanska motsvarigheten Rdio som lär lanseras i Sverige vad det lider. Och det vet man ju, att när amerikanerna klampar in på banan får alla andra på sin höjd ställa sig med mössan i handen och titta på. Såtillvida man inte har något mer än störst hamburgare att erbjuda. Spotify har mest, Wimp verkar kunnigast. Wimp har ingen reklamfinansierad gratisversion, men å andra sidan är första månaden gratis. Priset för Wimp är detsamma som för Spotifys dyraste och bästa tjänst. Spotify streamar lite större filer än Wimp men den skillnaden är så marginell att de enda som hör den antagligen inte befattar sig med annat än ekologisk vinyl som fått beta fritt på de högländska slätterna, spelad på skivspelare handbyggda av Snövits sju dvärgar. Men om man som jag bara vill lyssna på musik jämt, jämt, jämt och dela mina upplevelser med andra är det en härlig tid just nu.