Euphoric/Heartbreak inleds med ett ringande elektroniskt ljud. Reverbet flödar. En kvinnlig röst säger några meningar på sensuell franska. James Allan kommer in på spoken word. Stämningen infinner sig. Låten heter Pain, pain, never again och redan här märks det att Glasvegas är ett band med höga pretentioner. Det här är på allvar. Stora gester vävs samman med socialrealistiska texter och ämnen som tas upp är ytterligheter i människans komplexa känslonatur.

James Allan visar på nytt upp att han är en kontrasternas mästare. Det genom att ställa den stora världen mot den lilla människan. Här arbetas med svartvit symbolik såväl som med starka färger. Allt för att få hjärtat att träda fram. För även om Glasgowkillarna tagit in en högskoleutbildad trummis från Boden, så handlar det aldrig om teknik. Allt sådant är bortsorterat. I världen som Euphoric/Heartbreak bjuder in till existerar inte ens det begreppet. Där finns bara en central längtan efter värme. Och det är som gjutet för mig, eftersom jag inte ens behöver ta det till mig. Jag lever alltid i den här världen. Jag andas oavsiktligt Glasvegas. James Allan är en messias med ett barns hjärta och en rymdvarelses ögon.

Pricksäkrast är han i de relationsbaserade låtarna. Att sätta fingret på obalansen i en relation kan vara det svåraste som finns. Människor slåss mot det problemet varje dag och kommer aldrig till insikt, eftersom att de aldrig hittar kärnan till vad som är fel. Som i vackra The world is yours . “You don’t need me, as much as i need you".

Artikelbild

Det här är kristallklart och rent som vatten. Man går så ofta ensam. Man har så ofta ont. Det finns så sällan glädje. Jag tvivlar så ofta på livet och varför vi finns. Men nu tror jag på det igen. Nu när jag har en vän. Ingenting kan vara viktigare än det här.