Större, lite mer rutinerat i Västerbotten, men närmare hem från Kulturens hus, och inga efterfester organiserade med chartrade bussar. Det har sin charm, det drivna och uppstyrda här nere. Men det har det spontana och lite mer freestylande Luleå med. Det är omöjligt att inte jämföra inomhusfestivalerna, särskilt om man ser till det faktum att båda de största akterna, Säkert och Håkan Hellström, spelar på båda ställena.

Fast i Umeå kom folk verkligen inte in på deras spelningar, trots att Idun, största scenen, är bra mycket större än Stora salen i Kulturens hus. Jag tycker det är lite trist att Umeå Open bara lyckats hitta en utländsk akt modell större, ett tämligen inaktuellt Magic Numbers, men det beror antagligen på en olycklig monopolisering i artistbokarbranschen, snarare än Umeå Open själva, och det är en diskussion som mer initierat folk än jag bör föra. Någon annan gång.

Jag vill hellre fokusera på det positiva, alla de mindre artisterna som spelar så deras fingrar, och publikens hjärtan, blöder.

Artikelbild

| Sad Days for Puppets.

Popterror var fantastiska, även om alla inte kan vara överens om det.

De är unga män som kämpar med livspusslet. Till tonerna av hårdspelad popmusik. Ett Masshysteri för småbarnsföräldrarna och de unga, akademiska På spåret-tittarna, snarare än punkarna.

Sad Days For Puppets spelade redan på torsdagen på Scharinska och gjorde 1990-talet attraktivt igen med sina söta melodier dolda i massiva, synkoperade gitarrväggar. Älskvärt.

Och Riddarna var Soundgarden och Nirvana på en och samma gång, samtidigt som de i allt väsentligt var sina egna. Och så gick Graveyard upp på förstaplatsen på försäljningslistan dagen efter spelningen på Scharinska. Den som bad dem komma dit kan malla sig ordentligt i skenet av det nu.

Artikelbild

Men, det allra märkvärdigaste i år var ändå Bob Hund. Jag har sett dem kanske tio gånger, kanske ännu fler, och det här var definitivt en av de bästa.

Idun vibrerar i rundgång, reverb och synthar när bandet öppnar med senaste singeln Popsång (mot min vilja). Sen är det upp, upp, upp och aldrig ner i en dryg timme. Nytt blandas med gammalt, Thomas Öberg klättrar omkring på kravallstaketet och publikens händer. Conny Nimmersjö ger sin gitarr och förstärkare vad de tål. Längst fram på scenen står basisten Mats Hellqvist som en pansargeneral och ser lyckligt ut över det lyckliga slagfältet.

Att se Bob Hund på stor scen, inför en stor och entusiastisk publik är något av det finaste man kan vara med om. Thomas Öberg påminner inte bara om Iggy Pop och Jello Biafra i sitt scenspråk. Det är lika mycket Olof Palme och Malcolm X, han är en retoriker, en uppviglare och ledare. "Det är ni som ska förändra världen!" vrålar han, och jag, en 42-årig dystopiker och allmän pessimist, tänker: "Visst!, vi gör det kom igen, ses på torget om tio så marscherar vi mot riksdagen!". Och alla andra känner likadant.

Bob Hunds status i svenskt musikliv är odiskutabel. Om de inte funnits hade den här festivalen inte funnits. Håkan, Säkert, Väärt, Popterror, Doktor Kosmos eller Daniel Adams-Ray hade under inga omständigheter låtit som de gör, de hade inte skrivit texter med samma skärpa och sjungit dem som att livet hängde på det.

Och just det här är vad Umeå Open alltid handlat om, musik trots allt, musik som motståndshandling. Redan Nationalteatern sjöng om hur de fortsatte spela rock ’n’ roll fast de höll på att dö, och, med Bob Hunds Nu är det väl revolution på gång packar vi ihop för i år. Och beger oss hem. Stärkta, med flaggan i, och peppen på, topp.