Om jag ska sätta fingret på varför jag verkligen gillar We Are the Storm, så tror jag att det är för att de helt enkelt inte låter speciellt svenska. Varken musikaliskt eller dialektalt. Missförstå mig inte; det är absolut inget fel med att ett engelskspråkigt svenskt band låter just svenskt. Brytning ger karaktär och det är definitivt att föredra över de akter som lägger sig till med amerikanska eller engelska uttal på ett sätt som bara blir ofrivillig parodi - jag kan, ironiskt nog, tänka mig att inget låter svenskare i amerikanska öron än danska Volbeat (prova plåga er igenom en låt och notera hur sångarens Metallicaimitation låter exakt som den svenske kocken från Mupparna).

Men We Are the Storm undviker att låta svenska, utan att för den skull bli krystade. Det liksom kommer naturligt, ett sound som låter som indiepop gör mest överallt, utan att vara nog nära något specifikt för att förlora originalitet. Och debuten To the north pole kan jag bara inte låta bli att lyssna på om och om igen, även om den stundvis blir något melodiöst slick för sin smak. Sångaren Staffan Blomén räddar ständigt situationen genom att minst en gång per låt gå in i en vackert bräcklig falsett eller desperat skrikig del som får mig att åter spetsa öronen.

Bästa låt? Galileo, kanske. Eller Sam Lord? Fast ändå inte, det känns rätt omöjligt att välja en favorit. Och det är oftast ett bra betyg.