Mårten Lärka vill ha med publiken på allsång redan i andra låten. Om att hålla sig till "dig-dig-dig-dig". Och det funkar. De sex första bänkraderna som rymmer nästan hela publiken nynnar försiktigt med.

Ljudet från den lilla gitarren dras i krullsladd till en röd stärkare. Ett tyskt hemmabygge som skramlar och distar. Med en röst som glider lite på höga toner blir det en charmig blandning och ljudmedveten indiepop.

Ibland blir de direkta texterna lite rimmande putslustiga. Men som turnerande svensk artist utan riktigt stora hits finns det en vinst i det. Det gäller att sälja.

- Det här är sista låten och vill ni handla skivor så kan vi fixa det sen, säger han innan det är dags för kvällens huvudakt.

Anders F Rönnblom tar med sig ett grånat men kompetent band till Kulturens hus. De kan vräka på som Clapton, följa med i snirkliga Pugh-refränger eller hålla igen och låta Rönnblom träda fram som en svensk Dylan. Bäst svänger det om Jesper Lindbergs slidegitarr.

Den klingar och ekar över driviga trummor i inledande Lång tid från 1982. Själv dansar Rönnblom fram i svart kavaj och jeans. Det börjar bra innan vi backar tio år.

Vi är här för att fira de 40 år som gått sedan Ramlösa kvarn-skivan släpptes 1972. Nästan hela albumet presenteras på scen. Där är Rönnblom folkigare, med en röst som låg snubblande nära Dylans pratsång.

I rader som "när jag var tjugo kunde ingen längre gråta" tål han den jämförelsen. Men det är ojämt. Låtar om stygga och smaskiga flickor som vill förleda honom att dricka whisky känns mossiga. Rent ut sagt gubbiga.

Det gör ingen skillnad att det dränks i ett bluessolo.

Efter materialet från Ramlösa Kvarn landar bandet i låtar från 80- och 90-tal. De är kvällens behållning.

Anders F Rönnblom är inte bara mannen bakom Det är inte snön som faller. Han är digital konstnär också. Att Ramlösa kvarn inte har gjorts tillgänglig på nätet verkar otroligt. Men trots idoga försök verkar den inte finnas där ute. Varken till lyssning eller nedladdning, laglig eller olaglig.

Ett sådant ställningstagande säger något. Det här är inte en spelning för att vinna nya fans. Utan för att kittla de gamla att kila ner i källaren och damma av vinylerna.