Det har gått tre år sedan Deportees var ute på turné senast och under lördagskvällen var det fullsatt på höstavslutningen i Kulturens hus lilla sal. I en intervju tidigare i veckan sa sångaren Peder Stenberg att bandet blivit bättre och bättre under turnén och det finns ingen anledning att tvivla – grattis Luleå, det här var högsta Deportees-leverens.

Frontmannen laddar inför varje ny vers och nytt mellansnack som om han ska gå in och slåss mot en övermäktig motståndare. Lite tillbakadraget men med vetskapen om att han måste ge på en rejäl smäll. Det är naturligtvis fel – Deportees har publiken i sin hand och när det närmar sig konsertens slut står publiken upp och jag ser till och med dans bland stolsraderna.

 

Bandet består denna kväll av sex personer (förstärkta av supporten Esther, Måns Lundberg och Jennie Abrahamsson) och tillsammans radar de upp smällar från scenen. Bandet är mästerligt på att bygga upp och explodera gång på gång.

Hårdast smäller trummisen Thomas Hedlund som är så skicklig och kraftfull att låtarna nästan kommer i skymundan för hans enorma spel. Killen måste gå med åksjuka under hela julen efter hans gungande bakom trummorna.

Det blir inte bara så fint som jag hade tänkt att det kunde bli, det blev till och med "åka av". När publiken står upp till "Islands and shores" och "Under the pavement, the beach" förstår jag dem. Det här är mycket svängigare och mäktigare än jag trodde att Umeåpop serverad i kavaj kunde vara.
 

 

Recension

Deportees (support av Esther)

Kulturens hus, lördag 20.00

Längd:  1 timme och 35 minuter.

Publik: En fullsatt och fullständigt lyrisk Lilla salen.

Bäst:  "Covered in dreams" och Thomas Hedlunds trummor.

Sämst:  Allsången på "A heart like yours in a time like this" kommer av sig.