2010 besökte Linnea Henriksson Luleå som "Idol"-deltagare, 2012 och 2014 stod hon som soloartist på festivalscenen. Den här gången har det dröjt tre år sedan förra besöket, men det är inte Luleås fel. Henriksson tog ett medvetet avbrott "från allt" innan hon kände sig redo för musik och turné igen.
Nu är hon mer motiverad än någonsin, vilket kan vara farligt med tanke på den överhängde risken för att tappa kontrollen.
– Övertaggningen existerar ju, någonstans får jag bara ta det. Jag är en övertaggad jävel, då får jag vara det. På scenen är det i alla fall okej, berättar hon.
Hur märks det?
– Jag har haft några gig nu. Jag råkade felbedöma avståndet från scenen när jag skulle ut och dansa med folk, scenen var säkert minst två meter hög. Det blev en skaplig stukning, men ingen bruten fot.
– På scenen måste man vara bjussig. Om jag vill att publiken ska vara med och sjunga måste man ju se till att bjuda på show tillbaka. Vi får se hur länge foten håller, jag har inte gigat ordentligt på tre år så det kan mycket väl vara så att foten går av i sommar (skratt). Men då får det vara så.
Linnea Henrikssons mamma kommer från Gällivare och nyligt fick hon reda på att hon hade samiska rötter, därför har hon intresserat sig mycket för kulturen och hennes bakgrund.
Mormor och morfars koltar finns på museum i Härnösand, trots att morfars mor valde att ta avstånd från sitt samiska arv.
– Jag pendlar mellan att tycka att det är sorgligt och hemskt eller bara som det är. Det kanske är positivt att de fick ett skitbra liv genom att bli försvenskade. Jag har ingen att prata med det om eftersom de inte lever längre, det är frustrerande för mig, säger hon.
Besöket i Luleå är speciellt för Linnea Henriksson eftersom hennes föräldrar följt med upp på familje/nostalgiresa. Mamma och pappa åkte upp under torsdagen "som roadies" med bandets utrustning och går i gamla fotspår, där hennes mor bodde under tonåren.
– Här spelade hon in en platta i något köpcentrum, då kunde man gå in i ett bås och spela in. Hela dagen när de kört upp fick vi bilder med sightseeing av stan ur hennes 16-åriga perspektiv. Det känns jättefint att vara här tillsammans, som en familjegrej, säger Linnea Henriksson.
Kanske ännu större risk för övertändning?
– Ja, jag visst (skratt). Det kan det bli. Så länge min sång inte blir lidande är det bara att köra på, när det drabbar rösten får jag sura miner. Men jag kan bryta en fot, det är inget problem, bara mitt Korpen-lag blir besviket.
Men oavsett hur foten mår planerar Linnea Henriksson en egen Luleåupplevelse under fredagskvällen. Med lokal musik och dryck.
– Jag skulle vilja se Zacke, han spelar efter mig. Sedan får vi se vad det blir av den här utekvällen, det känns som att man groggar mycket här. Det kanske får bli en grogg helt enkelt (skratt).