Det tar 20 minuter från avsatt starttid innan Carola till slut nöjt sig och tillåter högtalarna vid LKAB-scenen att vila.

Under tiden har trogna Beatrice Eli-fans tålmodigt väntat i skuggan vid Cityscenen och de består mestadels av unga tjejer. Jag tänker att det måste vara vettiga ungdomar som väntar på henne, en bättre förebild är svår att hitta här.

Redan från start utmanar hon publiken när hon inte fått tillräckligt många händer i luften till Die another day. "Det kan inte vara så att det inte finns fler personer som är gay här", säger hon och ytterligare ett gäng armar sträcker sig mot skyn.

Artikelbild

| Beatrice Eli på Kirunafestivalen

Beatrice Eli jobbar hårt på scenen, med sig själv och publiken. Hennes scenspråk är klanderfritt och självsäkert. Hon sätter blicken i publiken, sträcker ut tungan och sparkar med benen. Inte konstigt att hon måste sätta sig ner och köra mellansnack emellanåt.

Hon undrar vad hon ska behöva göra för att få publiken att komma närmare och sedan helgarderar hon genom att göra allt. Hennes pulserande fräcka låtar och medryckande melodier får ett värdigt framträdande i och med hennes närvaro.

Att Beatrice Eli är den hon är är viktigt. Att hon får kärlek för det är ännu viktigare.

Därför tror jag banne mig att jag blev lite rörd när hon drar igång Girls (låter som "kom ut") och publiken mottar den med en stor varm kram.

Artikelbild

| Beatrice Eli på Kirunafestivalen

Det är svårt att hitta brister i hennes, möjligen för korta, show. Hon är en hjälte. En superhjälte.