Bo Selinder måste vara Norrbottens äldsta unga musiker och mest erfarna debutant. Under åren har han blivit publikfavorit med sina spexiga låtar och kluriga texter, där allt från fel fik i Rättvik till señorita Ulla-Brita omsjungits till en äldre publiks stora glädje. 

Efter 15 år som låtskrivare släpps debuten "Sången från balkongen ovanför" under fredagen och plötsligt känns 31-åringen yngre än någonsin. 

Jag får känslan av att ordkonstnären har strukit några obskyra orter, pensionärstämplade namn och fyndiga rim från EP:n och fokuserat på låtarnas bästa. Om Bo Selinder är intresserad av att föryngra sin publik –  och det vore nog i hans intresse i och med att den liksom närmar sig ett naturligt farväl – finns det en anledning att anpassa musiken efter efterfrågan. Men styrkan ligger kvar i ett unikt berättande. 

Artikelbild

| Bo Selinder och Bältornas män hade turnépremiär i Piteå under torsdagen. På fredag spelar de inför fullsatt publik i Luleå.

 

Att ett gott skratt förlänger livet kan vara räddningen för fanbasens framtid. Förrutom att de allra flesta är en generation äldre än Bo Selinder har publiken en sak gemensamt – ett leende som tidigt fastnat i topp och inte lämnar läpparna ens på väg ut ur lokalen.

Spelevinken Bo Selinder sa i en intervju att han önskade att han skulle uppfattas med större allvar men med tanke på att låttitlarna drar ner skratt redan innan musiken startat motarbetar han sin egen önskan effektivt. ”Slagsmål och schottis”, "Den hemstickade tröjan" och "Brochettes d'amour" (kärlekens grillspett) känns inte nattsvart direkt.
Men artisten är värd att tas på största allvar. Han är en naturbegåvning och även om humor är hans vassaste svärd har framträdandet – allvarligt talat – en artistisk tyngd. 

 

Hade det inte varit för att hans fredagsspelning i Kulturens hus lounge (där även sånggruppen Accja gästar med ytterligare ett set) redan var slutsålt hade jag uppmanat läsarna att gå dit.

Hemstaden Luleå har han redan vunnit och kanske kan hans debutskiva sprida musiken utanför kommungränsen också. Till Kaleido i Piteå kom endast ett 20-tal åhörare (varav 2 Inga-Lill) men de som var där lär inte vara missnöjda. 

Bo Selinder lyckas skapa en hjärtlig och familjär atmosfär, där han ständigt skämtar med åhörarna och till och med fick en present på scenen.

Med ett (ofrivilligt?) spexigt scenspråk påminner han om den gamla skolans komiker och i hans sånger påminner han både om Magnus Uggla, Povel Ramel och Cornelis Vreeswijk. Det är hög klass på underhållningen, oavsett om melodierna faller dig i smaken eller inte.

Bo Selinder är inget skämt. Han är bra, på allvar.