Recension: Thåströms makter är mäktiga

Jag har sett Thåström live en handfull gånger tidigare och att bevittna honom vandra fram och tillbaka med spastiska rörelser och rastlösa händer är inget nytt. Inte ens låtarna från "Centralmassivet" känns nya. Han har ett rykte om sig att vara ombytlig och med tanke på hur musiken förändrats över 40 år stämmer det. Men en kväll som denna, där majoriteten av titlarna är hyfsat nutida, blir låtarna som en enda massa. En enda grå massa.

En enda grå massa som mörknar och tornar upp sig. Som mullrar och växer. Massiv, kolsvart och mäktig.

Låtarna byggs upp likt ett kraftigt åskväder. Anders Hernestam slår på trummorna med något som måste vara trästockar, stockar som slitits av i ovädret. Det låter som att Mikael Nilzén och Niklas Hellberg kastar klippblock på piano och synth och jag kan bara gissa hur mycket blyhandskarna på Ulf Ivarssons och Pelle Osslers händer väger.

Det är tunga krafter i rörelse och kvällar som denna känner en sig ganska liten på jorden. Naturens makter är mäktiga.

Ibland stormar det så hårt när åskan mullrar att Thåström själv ser ut att slitas med, med en hand på mikrofonen och armen raklång nedåt står han med båda fötterna på marken men med resten av överkroppen i höjd med scengolvet.

Anledningen till att jag inte ger en femma i betyg är att många av låtarna hade kunnat bytas ut mot ännu starkare mästerverk i Thåströms arsenal. Men det finns samtidigt inte många svagheter och de 20 låtarna han släpper lös mullrar, blixtrar och kör över allt.

Bäst är fina "Brev till 10:e våningen", urstarka "En vacker död stad" och "Alla vill till himlen". Men jag kommer ha svårt att glömma odödliga "Die Mauer" och Thåströms röst skär verkligen som en kniv i "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce".

LÄS MER: Hela låtlistan som Thåström spelade i Luleå

Thåström är ingen publikfriare och hans längsta mellansnack lyder "Tack ska ni ha! Varsågoda”. Dessutom visar han ingen som helst hänsyn till oss som flytt in från snöslasket för att söka värme.

Han tittar mer in i mikrofonen och vandrar runt i sin egen värld än att bry sig om folkmassan. Dessutom kör han över oss obarmhärtigt gång på gång och när det smäller – smäller det rejält, både visuellt och ljudmässigt. Det blixtrar i motljus och de epileptiska ljusskenen hjälper inte någon att hålla sig på fötter.

Thåström är som åskguden Tor med mikrofonen som hans hammare.

Kvällens sista låt blir "Aldrig av med varandra" och det låter som ett önsketänkande. Thåström sitter ner under hela låten och jag är förvånad över att han orkat stå upp så länge under det orkanliknande tillståndet.

Innan dess har han gjort en av de mäktigaste versionerna någonsin av "Alla vill till himlen" och "Aldrig nånsin komma ner". Det är precis så det känns.

Men den här kvällen tror jag vi har varit i himlen. Om inte annat blev vi ordentligt överkörda av den.