Det finns ett minne från skolbänken på Lövskataskolan som satt sig som en tagg i hjärtat.
Fröken Karin frågade klassen vilken månad som eleverna tyckte sämst om och åttaåringarna var tämligen överens. Det var november. Mitt hjärta gick i tusen bitar och snorungarna dansade på skärvorna.
Naturligtvis tog jag det personligt eftersom jag är född i november, det är MIN månad – min favoritmånad.
När klasskamraterna (som knappast sände ut kamratliga vibbar) hängde ut bästa finaste november som grå, kall och innehållslös var det som att kalla mig grå, kall och innehållslös. De hade fel och jag hade rätt – ändå satt jag med tårar rinnande längst kinderna.
Nu vet jag bättre. November är en skitmånad.
Jag antar att det är anledningen till att folk bestämmer sig för att dra något gammalt över sig. Typ Abba eller Dire Straits. Uttrycket används oftast när folk inte vill ha med något att göra eller avfärda någon. Men i det här fallet syftar jag på utbudet i Kulturens hus.
Det går nämligen inte att avfärda veckans publiksuccéer. Nu skrivs historia. Vecka 46 2019 hade lika gärna kunnat vara 1979.
På onsdag inleds nostalgiveckan med att Gunilla Backman, Kalle Moraeus och Johan Boding hyllar Benny Andersson och Björn Ulvaeus genom föreställningen "Thank you for the music".
Gamla låtar med nya (?) artister ska spelas upp i versioner som knappast är i närheten av lika bra som originalen. Då blir det biljettrusning. Publiksuccé. Man ur huse. Lapp på luckan.
Känns det ointressant trots att behovet av att dra något gammalt över sig bara växer under pissmånaden? Då kan torsdagen vara räddningen. A Tribute to Dire Straits återvänder till stan – den här gången för att fokusera på "Brothers in arms"-plattan och att göra den så likt hjältarna som möjligt utan att vara lika bra.
Då blir det biljettrusning. Publiksuccé. Man ur huse. Lappen närmar sig luckan.
Två hyllningskonserter på två dagar och båda är nästan slutsålda. Då är det inte ens helg. För då kommer det häftigaste av allt – engelska musikalkillarna Dean Elliot och Jonny Smart som Paul Simon och Art Garfunkel. Publiken bjuds på berättelserna om den legendariska duon med (någon annans) egna ord och sångröst.
Biljettrusning. Publiksuccé. Man ur huse. Lapp på luckan.
Coverband slaktar låtar medan tributeband skapar en illusion av att de är lika bra som originalet. Båda lockar folk.
Fenomenet har fascinerat och skrämt mig länge, folk kan inte få nog av att se människor framföra andra personers grånande låtar.
Déjà vu.
Jag kastas tillbaka till Lövskataskolan och befinner mig i samma utsatta sits som då. Jag upplever mig lika missförstådd och kan framförallt inte själv förstå dem som springer till biljettluckorna för att se bästa finaste coverbandet. Jag känner mig grå, kall och innehållslös.
Kanske har jag fel och de har rätt – ändå är det jag som sitter och deppar i tv-soffan.
Men nu vet jag bättre. Det är det här som gör november till en skitmånad.