I månadsskiftet januari - februari 1940 hade Norrbottens-Kurirens journalist Gunnar Hedenström tillsammans med stadsfiskalen Ebbe Hallberg organiserat en sexmannakommitté som skulle biträda Övre Norrlands militärområdes personalavdelning i dess hemliga arbete med att registrera kommunister.

Hedenström var 31 år och nygift när han i oktober fick jobbet som platskorrespondent för Norrbottens-Kuriren i Boden, efter att under några år ha arbetat som journalist på redaktionen i Luleå. Sedan Frivilligbyrån öppnat i Boden deltog han också i arbetet där som kontorist.

Stadsfiskalen Ebbe Hallberg var vid den här tiden 57 år och en av Luleås mer kända profiler - en stor, kraftigt byggd man. Han var född i Blekinge och kom till Luleå som stadsfiskal 1912.

Jobbet som stadsfiskal innebar att han var allmän åklagare, men också polischef och chef för stadens luftskydd.

I början av 1930-talet framförde Norrskensflamman under den stående rubriken "Är det sant herr stadsfiskal?" svidande kritik mot Hallberg för diverse oegentligheter som tidningen ansåg att han gjort sig skyldig till. En av anklagelserna ledde också till att Hallberg JO-anmäldes och bötfälldes.

I sin helhet bestod kommittén av Hedenström och Hallberg, kapten Uno Svanbom, järnvägstjänstemannen Elof Rydberg, journalisten Ragnar Holmberg, platsansvarig på NSD i Luleå och aktiv fackföreningsman, och Arvid Johansson - även han journalist och Norrbottens-Kurirens platsansvarige i Gällivare med ett förflutet på Norrskensflamman.

Annonsbojkotter
Gruppens officiella målsättning formulerades "att med legala medel söka anskaffa bevis för kommunisternas landsförrädiska verksamhet". I sin bok Attentatet mot Norrskensflamman (Bonniers 1972) konstaterar författaren Ulf Oldberg: "I den lilla cellen på Stadshotellet löpte många trådar samman: militärledningen i Boden, polismyndigheten i Luleå, Finlandskommittén och frivilligrörelsen - därtill de två största tidningarna i länet, socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen".

Centralt för kommittén tycks arbetet med att stoppa Norrskensflamman ha varit. Tillsammans och var för sig försökte kommittémedlemmarna organisera annonsbojkotter och störa tidningens finansiering genom att uppvakta långivare. Ragnar Holmberg prövade att få pappersbolagen att inte leverera papper medan Hedenström och Svanbom uppvaktade general Douglas med ett förslag om att beslagta Norrskensflammans tryckeri för att trycka en tidning ägnad de svenska beredskapssoldaterna.

General Douglas berättade senare hur han genast hade ringt upp sin "gamle vän", justieminister K.G.Westman i ärendet. Men eftersom det redan fanns en sådan tidning, Förposten, som redigerades av den inkallade Kuriren-redaktören Arvid Moberg, föll förslaget.

Avsiktlig provokation
Kommitténs arbete får ändå sägas ha varit framgångsrikt. Efter inkallelserna till Storsien var Norrskensflammans redaktion decimerad och den 2 februari 1940 steg Filip Forsberg av tåget i Luleå för att börja arbeta på tidningen där han snart skulle spela en avgörande roll. För trots att kommittén försökte kunde man inte få Forsberg "inkallad" till Storsien, han var nämligen frikallad från militärtjänst.

Den 20 februari reste Gunnar Hedenström till Finland i en av frivilligkårens lastbilar som gick med matvaruleveranser. Dagen efter bombas Pajala av ryska flygplan. Ingen skadas, men det hela tycks "oförklarligt" om de ryska flygarnas tilltag inte är "en avsiktlig provokation" som det skrivs i den första osignerade artikeln som berättar om bombningen i Norrbottens-Kuriren. Kanske är den skriven av Hedenström själv. Han åker i alla fall dit och skriver några reportage. Senare ska han minnas att han under de här dagarna blir helt övertygad om att Sverige inom kort ska bli indraget i kriget. Den rådande tidsandan tycks inte ha haft något större utrymme för eftertänksamhet och måttfullhet.

Den 26 februari sammanträder stadsfiskalen Hallberg, journalisten Hedenström och kapten Uno Svanbom på Stadshotellet där man lägger sista handen vid den plan man talat om under en tid - planen på att spränga Norrskensflammans tryckeri på Kungsgatan 27 i Luleå i luften.

Tre dagar senare besöker Hedenström och Svanbom i hemlighet Norrbottens-Kurirens tryckeri en natt för att rekognosera. Samma natt undersöker de också möjligheterna att ta sig in i Norrskensflammans hus.

Direkt från fronten
Till sin hjälp tar de tre fänrikar från ingenjörskåren - Torsten Norström, 22 år, Gösta Kendel, 25 år, och Hans Borgström, 25 år - och en värnpliktig, Jim Palmqvist, 25 år. Hans Borgström och Jim Palmqvist kom direkt till Boden från fronten i Finland där de tillhörde frivilligkåren. I vinterkylan hade de kört motorcykel med sidovagn i ett sträck från Kemi.

En sista repetition
Lördagen den 2 mars ägnar sig Borgström åt materialanskaffning. Efter att ha gått igenom planerna hemma hos kapten Svanbom i Boden reser de tre fänrikarna, Hedenström och Palmqvist till Luleå där man först gästar Stadshotellet, där också stadsfiskal Hallman befinner sig på Frimurarnas bankett, för att senare bege sig till Norrbottens-Kurirens tryckeri där man repeterar en sista gång.

Tjugo minuter i tre lämnar de Kurirens tryckeri och beger sig till Norrskensflamman. Omkring tio minuter över tre tänder Borgström krutstubinen vid tryckpressen i bottenvåningen samtidigt som Norström gör det vid den andra tryckpressen i källarvåningen. Bränntiden är fem minuter och männen skyndar bort till bilen och kör till Boden.

Fem människor dör i branden - Norrskensflammans ekonomichef Artur Hellberg, hans hustru Alice och deras sjuåriga dotter Maj, Svea Granberg, korrekturläsare på tidningen, och hennes son Torgny, tio år. Maken Valdemar Granberg, även han anställd på Flamman, var internerad i Storsien och undkom därför döden.

Rådigt ingripande
Branden fick ett explosionsartat förlopp och tack vare rådigt ingripande från Filip Forsberg kunde han och de övriga fyra som vistades på våningsplanet - Vivan Åström, hennes söner Gunnar 17 och Gustav 14 år, samt Erik Hell - räddas. Själv brännskadades han och Erik Hell, som föll efter att de lakan han firade sig ner i brann av, skadade sig så svårt att han blev invalidiserad för resten av livet.

Ebbe Hallbergs planer på att själv få utreda attentatet kom på skam och i stället för den lokala polisen inkallades statspolisen som snart kom fram till att branden var anlagd.

Den 1 april häktas de fem som deltagit i själva attentatet. Några dagar senare häktas även Ebbe Hallberg och Uno Svanbom för att ha varit med och planlagt.

I slutet av april 1940 inleddes rättegången i Luleås rådhusrätt. Norrskensflammans intressen bevakades inte av någon advokat. I stället ställde riksdagsman Hilding Hagberg och redaktör Filip Forsberg upp som representanter för tryckeribolaget och målsägarna. De yrkade skadeståndskrav på 300.000 kronor till målsägarna och 50.000 kronor till tryckeriet.

En stor tvistefråga under rättegången kom att bli den om huruvida de apterade bomberna kunde ha orsakat branden eller inte. Enligt Hagberg och Forsberg var attentatsmännen självklart skyldiga till mordbranden, något försvarsadvokaterna bestred. Bland annat lanserades en teori om ett "parallellattentat" där någon okänd skulle ha smugit sig in samtidigt som attentatsmännen och orsakat branden.

Milda domar
Rådhusrättens domar blev milda. Kapten Svanbom och Gunnar Hedenström dömdes till två års straffarbete för grov skadegörelse, fänrikarna och värnpliktige Palmqvist till något lägre påföljder. Eftersom ingen dömdes för mordbrand utgick inte något skadestånd till de drabbade. För skadorna på tidningstryckeriet dömdes de åtalade att betala sammanlagt några tusenlappar.

Stadsfiskal Ebbe Hallberg döms till att genomgå en sinnesundersökning där det slås fast att han bland annat till följd av grav alkoholism och tablettmissbruk inte är vid sina sinnens fulla bruk. Dock fälls han för förskingring av bilskattemedel, ett tidigare begånget brott, och får 18 månaders straffarbete. I mars 1941 dör Hallberg i cancer på Långholmen i Stockholm.

Domarna överklagas och i hovrätten skärps straffen. Svanbom och Hedenström döms till sju års straffarbete, fänrikarna till sex år och Palmqvist till två år. Domen fastställs senare av Högsta domstolen.

Ingen dömdes någonsin för mordbrand och det hela gick till historien som en rättsskandal.

Enligt Hilding Hagberg betalades aldrig pengarna för de förstörda tryckpressarna ut.

Attentatet stoppade aldrig Norrskensflammans utgivning.