På gruppbilden från det Nordsvenska Tidningsmötet i Luleå sommaren 1896 består hela första raden av kvinnor i tjusiga hattar.

Ändå får man leta länge efter kvinnor i dåtidens tidningsvärld och tittar man på deltagarlistan är bara en anmäld till mötet i kraft av sin profession: fröken Sofia Gumaelius från Gumaelius Annonsbyrå i Stockholm.

Kanske är kvinnorna där på bilden anhöriga och kanske är en av dem Emma Isakson.

Artikelbild

1936. Så här såg det ut i det "Stora expeditionsrummet" 1936. Längst in i rummet var kassörskans plats.

Emma Isakson var nämligen en av flera döttrar till Norrbottens-Kurirens grundare Nils Petter Isakson, som självklart deltog i tidningsmötet. Han var en ovanlig man så tillvida att han lät även sina döttrar studera.

Efter åren i Luleå elementarläroverk för flickor började Emma Isakson endast 17 år gammal arbeta på Norrbottens-Kurirens kontor. Då fanns redan hennes äldre bröder Georg och Rudolf där. Georg Isakson hade efter studier i Stockholm fått faderns förtroende att sköta tryckeriet, medan den två år yngre Rudolf Isakson blev tidningens kassör.

Född in i yrket
I det stora huset på Stationsgatan fick de många barnen Isakson tidigt kontakt med tidningsvärlden - huset rymde förutom redaktion, kontor, sätteri och tryckeri även bostad för familjen. I sin bok 100 år i Norrbotten berättar Arvid Moberg bland annat om hur familjemedlemmarna dagligen åt middag med de många ungkarlar som arbetade i sätteriet. Vid ena bordsändan satt chefen själv, vid långsidorna placerades familjen tillsammans med personal och lärlingar.

I detta hus skulle Emma Isakson komma att bo under hela sitt liv, granne med sin bror Rudolf, men också med systern Alma som återvände till Luleå efter att ha arbetat som fotograf bland annat i Piteå.

Artikelbild

Maktfaktor. Emma Isakson, dotter till Nils Petter Isakson, var en maktfaktor på Norrbottens-Kuriren, men i det tysta.

1908 tog Emma Isakson över brorsan Rudolfs jobb och blev kassör, 1924 valdes hon in i företagsstyrelsen där hon 1945 blev ordförande. Samma år blev hon ansvarig utgivare för Norrbottens-Kuriren.

Maktfaktor
Att Emma Isakson var en maktfaktor på Norrbottens-Kuriren råder det ingen tvekan om, ändå får man leta länge efter henne i den officiella historieskrivningen. I Arvid Mobergs 100 år i Norrbotten nämns hon bara i ett par meningar men finns i alla fall porträtterad på bild som ett lysande undantag i en bok fylld av män.

I Norrbottens-Kuriren kan man för första gången läsa om henne i samband med att hon fyller 40 år 1920. Skribenten påpekar att vi visserligen lever "i kvinnornas tidevarv" men att det ändå är få damer förunnat att fira "dubbeljubileum". Enligt reportern firade jubilaren nämligen inte bara födelsedag utan också 25 år på jobbet, något som han antyder förmodligen kommer att bli vanligare i framtiden. Dessutom konstaterar han att bolagets kassörska har skött sitt jobb "som en hel karl med erkänd förmåga och aldrig sviktande energi".

Emma Isakson levde och verkade i en värld helt dominerad av män och man kan bara fantisera om hur hon förhöll sig till den rådande ordningen. Hennes ställning gav henne naturligtvis makt och flera har vittnat om styrka, kraft och temperament, medan andra också har talat och skrivit om hennes värme. Genom alla år var och förblev Emma Isakson "kassörskan", trots att hon i själva verket hade kunnat titulera sig både direktör och ansvarig utgivare.

Spelade teater
Som ung spelade Emma Isakson gärna teater på gamla Godtemplarhuset och Odeonteatern. I en artikel minns hon bland annat en replik ur stycket I mörkaste Småland, "ett av de större succés-styckena". Repliken löd "att flickorna måste lära sig stå på egna ben och se med egna ögon" och kom att bli något av en devis för henne.

Hennes kvinnopolitiska engagemang startade tidigt. Runt sekelskiftet bildades i Luleå Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (F.K.P.R.) där Emma Isakson blev medlem. Därmed blev hon en av "suffragetterna" som stadens herrar enligt uppgift skämtade om kring punschbålen efter att hon tillsammans med några andra kvinnor utnyttjat sin medborgerliga rätt att rösta i valet till stadsfullmäktige i seklets början. För även om det skulle dröja till 1921 innan kvinnorna fick allmän rösträtt hade myndiga ogifta kvinnor som betalat inkomstskatt rösträtt i stadsfullmäktigevalen ända sedan 1862, något som sällan utnyttjades.

Föreningsmänniska
Yrkesmässigt deltog Emma Isakson i de gryende pressorganisationernas arbete och på sin fritid engagerade hon sig både i Lottakåren, där hon under en period var chefslotta och ingick i Lottaförbundets överstyrelse som representant för hela Norrland, och i Luleå Fruntimmers Pensions och Understödsförening som hade bildats 1880.

Ändå är det sorgligt att läsa om henne i den tidning hon själv ägnade den största delen av sitt liv åt. Först när hon går ur tiden 1952 porträtteras hon seriöst och respektfullt i en lång runa av dåvarande chefredaktören Ivar Frick.

Sju år tidigare hade Bertil Nilsson, signaturen Benus och emellanåt B.N., intervjuat Emma Isakson i samband med hennes 65-årsdag. Artikeln är paradoxal, andas på samma gång underdånighet och överlägsenhet.

"Sträng men rättvis"
Att skribenten hyser en viss rädsla för intervjupersonen ifråga är ganska uppenbart och han konstaterar att hennes valspråk som kassörska är "sträng men rättvis" och att hon "sällan velat vidkännas någon begränsning i sin maktutövning". Lite förvånad anmärker han också att Emma Isakson har humor något som "enligt de anglosaxiska analytikerna är ytterligt sällsynt hos damerna".

Skollovskoloni
Efter att ha berättat om hur hon tillsammans med de andra medlemmarna i F.K.P.R. uppförde "det allvarliga och förmodligen skakande stycket" Hur kvinnorna i England fingo rösträtt på Godtemplarsalen konstaterar Bertil Nilsson att föreningen "gjorde större nytta" genom att starta den första skollovskolonin i Alhamn, som de för övrigt också finansierade med hjälp av intäkterna de fick för sina teaterföreställningar.

I slutet av intervjun som gjordes i april 1945 kommer Emma Isakson att tänka på att hon aldrig varit borta från sin bror Rudolf någon enda jul i hela sitt liv. Då visste hon inte att årets jul skulle bli annorlunda - i oktober 1945 avled Rudolf Isakson.

Sju år senare gick också Emma Isakson bort, 72 år gammal. Varken hon eller Rudolf hade några arvingar och Emma Isakson chockade stora delar av den övriga Isaksondynastin genom att testamentera sin tredjedel av aktierna i familjeföretaget till sin brorson Halvar Isakson och hans söner Nils och Bertil vilket skulle komma att leda till en rad uppslitande processer inom släkten.