Norrbottens- Kuriren kunde ha varit ännu äldre än tidningen är i dag. Den hade kunnat heta något annat också, som Norden, till exempel. Norden var nämligen namnet på Luleås första tidning och utgavs som veckoblad från 1858 till 1864.
Wilhelm Reinhold Nygren, bokbindare i Piteå hade skapat tidningen Norrbottens-Posten, med säte i Piteå, 1847. Han etablerade sig också i Luleå med tryckeri i Bergmanska gården vid Storgatan, och beläget mitt emot nuvarande riksbankshuset.
Den som i realiteten ansågs driva Norden var den mäktige Jonas Bodell, sågverksägare, riksdagsman och sektledare. Bodell tog också över tidningen Norden helt och flyttade officinen till sin stora gård och en bagarstuga intill.
Bodell ledsnade emellertid på tidningsutgivandet och avyttrade tidningen till L.U. Berglund hösten 1860. Berglund hade dock svårt att bli kvitt Bodells inflytande och därför valde han att vidta den radikala åtgärden att starta en ny tidning, Norrbottens-Kuriren.

Den 14 december 1861 kom det första numret av Norrbottens-Kuriren. Inom parentes kunde köparen också läsa (50) vilket hade varit ordningsnumret för tidningen Norden.
Det var inte frågan om någon stor upplaga som distribuerades ut. Luleå var en liten stad på den här tiden och 100 exemplar räckte långt.
Det var säkert inte någon alldeles enkel uppgift att framställa hundra tidningar. Den framställdes i en enkel handpress av trä, enligt uppgift den som Lars Johan Hierta tryckte det första Aftonbladet på.
Tidningen kom ut endast på lördagar. Tidningens första redaktör var faktiskt en telegrafkommissare, vid namn August Cajanus. De allra första åren karaktäriserades av flitiga redaktörsbyten. Cajanus gick, den unge läroverksläraren Per Fredrik Widmark kom och gick, Cajanus kom tillbaka och gick och så kom Widmark igen och stannade för lång tid.

1864 inträffade en händelse som skulle komma att få stor betydelse för Norrbottens-Kuriren. Då fick tidningen en ny faktor som hette Nils Petter Isakson, en skåning med grundlig typografisk utbildning. Isakson såg snabbt att företaget borde överföras till ett bolag, som tog hand om den tekniska utrustningen. Han blev också snart den som övertog ledningen som boktryckare och som sedan under återstoden av seklet förstod att långsamt men säkert utveckla tidningen till den ledande i både Luleå och länet i övrigt.
På redaktörsstolen satt Per Fredrik Widmark kvar till 1873 då han efterträddes av en annan läroverkslärare, Viktor Holm. Holm blev kvar i två år och kom att efterträdas av ytterligare en läroverkslärare, lektorn Per Björnlund, som stannade som redaktör till 1878

Nu var det hög tid för en yrkesjournalist att ta över redaktörsposten. Knut Hallman höll taktpinnen fram till 1884 och han kunde bland annat uppleva hur tidningens första handpress från det första numret gjort sitt och avlöstes av en press som kunde trycka 800 exemplar i timmen och som anskaffades för den aktningsvärda summan av 3.000 kronor.
Tidningen kom fortfarande ut bara en dag i veckan men nu på torsdagar. Under den här perioden hade tidning en flyttat från Bodells bagarstuga till en gård på en kulle ovanför den dåvarande Skatatjärnen, där Banverket nu huserar. Den lilla sluttningen kallades länge för "Tryckarbacken". Adressen i dag är Stationsgatan 13 och där trycktes tidningen från 1867 till 1889, då den stora fastighet togs i bruk, som ännu i dag är tidningshus.
Den stora branden som ett par år tidigare ödelagt stora delar av centrala Luleå hade jämnat marken där apoteksgården vid Västra Kyrkogatan stått. Den marken hade boktryckare Isakson förvärvat 1882. När den nya stadsplanen fastställts kunde han, bokstavligt talat, sätta spaden i jorden och likt en fågel Fenix reste sig Norrbottens-Kurirens nya tidningshus ur "askan".

Efter Knut Hallman tillträdde Anders Lignell som redaktör. Lignell var en skicklig journalist, (för övrigt också bror till byggmästaren Alfred Lignell, som givit namn åt Lignellska stenhuset, numera inrett till äldreboende).
Anders Lignells tid sammanföll också med den enastående expansion som malmbanans tillkomst och malmskeppningen kom att innebära.
I samhället sjöd det av framtidsanda. Isoleringens kvävande grepp kastades av i och med att stambanan söderifrån 1894 nådde fram till Boden och knöts ihop med den järnväg som byggts mellan Malmberget och Luleå och vars fortsättning mot Kiruna och vidare mot Narvik var på gång.

Dagstidningen var tidens medium utan konkurrens. Radion låg ännu ett par decennium fram i tiden, telefonen hade kommit i bruk men för det mesta lokalt. Postgången var långsam. Rikstelefonen var på väg norrut. Man var hänvisad till att skicka telegram för snabba informationer. Naturligtvis utnyttjade en tidning som Norrbottens-Kuriren den sortens snabba kommunikationer. Ibland blev det extrablad, som när riksdagen i april 1898 beslöt att Ofotenbanan skulle byggas.
Tidningen utkom sedan 1896 fyra dagar i veckan, det skulle dröja till 1904 innan den blev daglig. Fortfarande höll den gamle boktryckaren N. P. Isakson sin fasta hand över verksamheten, som han gjort sedan 1864.
Ute i världen hade man hittat guld i Klondyke 1896 och dit strömmade lycksökare i tiotusental. Det var inte svårt att hitta paralleller i Norrbotten under det "glada 90-talet". I Luleå skulle staden byggas upp efter den förödande branden 1887 vilken sammanföll med att Malmbanan byggts och malmbrytningen kommit igång i Malmberget. Även till Norrbotten var strömmen arbetskraft från hela landet stor.

Norrbottens-Kuriren som tidningsföretag blomstrade och upplagan steg kraftigt. Tyvärr drogs man med ett alltför otympligt format med en sidyta som möjligen tilltalade husmödrarna, då den kunde användas att täcka de järnspisar med, som inte kom till användning vissa tider av året. Först 1902 kunde en ny modernare tidningspress tas i bruk.
Under tiden som gått hade tidningen bytt redaktörer. Lignell, som varit redaktör sedan 1884 hade lämnat över till Börje Lundström, som bara satt halvannat år och efterträddes av Karl Lundegård. Alla var skickliga tidningsmän och satte sin personliga prägel på tidningen.
Efter Lundegård kom Herman Fernlund, som på Karlstad-Tidningen varit arbetskamrat med självaste Gustaf Fröding. Fernlund kom att verka under åren 1903-1924, en lång tid således.

Teknisk förnyelse var tidigt en ledstjärna för Kurirens ledning och sålunda var tidningen den första utanför de stora städerna Stockholm och Göteborg som skaffade sig en modern sättmaskin av märket Linotype och äntligen såg slutet på den långsamma handsättningen. Året var 1899.
1902 togs en vid den tidpunkten ultramodern Duplex-press i bruk, som 1936 ersattes av en snabb rotationspress av Koebus fabrikation.
Efter andra världskriget installerades teleprinter och telefonmottagning, liksom telexkommunikation och telesättning, innan det avgörande steget att övergå till fotosättning och offsettryckning togs 1970.

Fram till 1966 ägde familjen Isakson företaget. Efter N.P. Isaksons död 1907 efterträddes han i tur och ordning av sönerna Georg och Rudolf, av vilka den förstnämnde hade utgivningsbeviset och den senare det ekonomiska ansvaret.
När Georg dog en för tidig död 1918, var det Rudolf, eller Rulle som han allmänt kallades, som blev såväl VD som ansvarig utgivare. Efter hans död 1945 tillträdde brorsonen Halvar som verkställande direktör. Ansvarig utgivare efter Rudolf Isaksson var systern Emma, tidningens mäktiga kassörska ända sedan 1908 fram till sin död 1952, då Halvar Isakson tog över även den rollen.
Utgivareansvaret låg alltså inte på redaktionen sedan N.P. Isakson tagit över utgivningsbeviset, när Anders Lignell slutade 1897.
Inte förrän 1963, då Ulf Lidhammar tillträdde som redaktionschef, överfördes utgivningsbeviset på en redaktionell medarbetare.

Under några år kring utbrottet av andra världskriget uttryckte tidningen åsikter som allmänt uppfattades som ensidigt tyskvänliga , vilket var en bidragande orsak till ett e