Inte enbart för att det i går var Världsboksdagen ... vilket ju säkert alla (?) vet (i förrgår var det ju för övrigt Earth Day - hela Jordens dag!), men likafullt griper jag här och även nu ändå chansen att presentera en riktigt trevlig och häftigt udda bok.
Trion Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har tillsammans sammanställt det som mycket väl riskerar att vara årets roligaste bok (jo, helt säkert!).
Den heter Sveriges sämsta skivomslag (Känguru-förlaget) och den är till lika delar en nostalgifest och en pinsamhetskavalkad, från den tid när absolut inte någon som helst estetik existerade inom skivomslags-gebitet.
Vi talar då främst om 1960- och 1970-talet. Jag kommer ju mycket väl själv ihåg hur det var: i princip vem som helst kunde ge ut en skiva (LP, främst, men någon gång även en EP, med fyra låtar, eller en singel = två låtar). Och omslagen till dem kunde definitivt se ut - exakt hur som helst.
Man sätter sig och bläddrar med allt större förtjusning i den här snyggt designade och förpackade lilla boken. Och grips ganska så omedelbart av direkt illavarslande känslor.
"Men: hur har dom tänkt här ? (har dom överhuvudtaget alls tänkt ..?)" eller "nej, men här blev det ju ändå rätt fel". Och ibland har jag faktiskt också seriöst funderat över om "någon flera än de allra närmast sörjande skulle lockas att köpa den här plattan - på grund av det där omslaget".
Jag erkänner utan omsvep att det är väldigt många av skivorna, och artisterna som har spelat in dem, i boken som jag inte har den minsta susning om vilka de alls är (eller i en del fall: var).
Jag har ju ändå hållit på med skivor i cirka 40 år, så det säger ju en hel del om vilka märkligheter som prånglades ut på skivmarknaden förr.
En (1) av skivorna här äger jag. Den heter Torsten Ehrenmark Spiking (han står med en hammare på omslaget så vi talar om en svår ordvits här) och det är en talskiva, som den populäre kåsören spelade in omkring 1970.
Två av skivorna har norrbottnisk anknytning. Dels Längtan finns kvar, från 1977, med gruppen Pajala-Hasses djärvt balanserande på stranden av (får vi väl lov att förmoda) Torne älv. Iförda tidstypiska kläder.
Och så något mycket märkligare: den 1968 utminuterade Modellen, med Kalle Tavla. Det här var en konstnär från Harads som egentligen hette Karl Gerhard Larsson och som avled 2004.
Han spelade in några skivor under 1960-talet. Jag skulle tro att hans konst väckte större uppmärksamhet, men man vet ju aldrig för på omslaget till Modellen sitter Kalle Tavla på huk och förbereder sig att måla av sin egen tjej. Som naken agerar modell på en pall.
Sedan vet vi inte så mycket mera. Förutom ett utdrag ur en låt-text, som det är klar pekoralvarning på.
Vi vet, tyvärr, inte heller vad som fick Bruno Wintzell att på omslaget till sin Debut, från 1971, omfamna en griskulting? Den ser för övrigt ut att vara nöjd och må mycket bra, så då var det ju någon som uppskattade gesten i alla fall.
Lyckselekvartetten gav 1982 ut Tänk vilken sång ... Men är det verkligen nio medlemmar i en kvartett ..?
Man kan också drabbas av mycket djupa funderingar över vad någon (han själv?) har hällt i badkarsvattnet som Jarl Kulle ligger i, på omslaget till Mina badrumssånger, från 1971.
Vattnet ser ju riktigt grumligt smutsfärgat ut. Kanske man fick ta om bilden så ofta att det till sist blev just det?
Loa Falkman lånade 1990 ut sig till en julskiva som skulle delas ut till de anställda på byggföretaget Peab. Gott och väl, så långt. Men omslaget förmedlar inte ens ett uns av julstämning, där man har hängt på Loa en orange overall och hjälm på skallen och sedan ställt ut honom på - en steril parkeringsplats.
Inte ens en smula vit snö att strössla med, heller.
Självklart är Janne "Loffe" Carlsson med här också. 1975 hann han ge ut både Loffe Goes Latin America och Loffe?s Dance Party and Fun. På den förstnämnda sitter han med bar överkropp bakom bongotrummorna, medan damer försedda med Freudianska cigarrer och bananer grupperar sig omkring honom (i fjärran tycker man sig höra ett bullrande HÖ-HÖ-HÖ!).
För övrigt var det nog bara "Loffe" och björnen Baloo i Djungelboken som svängde sig med det stämningshöjande ordet "lattjo". Det är lattjo lite överallt här och till och med hette "Loffes" produktionsbolag så också: Svenska Muchos Latjos AB. Fast där blev det ju lite tjall på stavningen.
Dansband i drivor finns det naturligtvis också, samt barnskivor, religiösa skivor och en del helskumma underligheter; inte sällan med omotiverat avklädda damer förekommande på omslagen.
Själv skulle jag gladeligen betala åtminstone en del för den lugnt förtroendeingivande Lötsjötorparn?s Plöjer nya fåror, från 1981.
Vad det är för något vet jag inte och det spelar egentligen inte någon roll heller. Men man får väl sluta sig till att det är Lötsjötorparn själv som går där och plöjer på omslaget. Och får man till en textrad i stil med "Allesammans kom och låt oss svänga runt i en äkta rock´n roll ...", så behöver ju inte så värst mycket mera alls sägas.
Jag blir inte förvånad om det kommer flera uppföljare till den här boken, där aldrig några elakheter utan på sin höjd milda ifrågasättanden och sarkasmer gentemot branschens mera frekventa tokerier kan registreras. Årets roligaste bok? You Bet!
Katten Malin har befunnit sig i "det där tillståndet, ni vet" i flera dagar - och nätter! - vid det här laget. Inte så roligt alls. Vare sig för henne. Eller för mig.
Men det går väl över.
Och äventyret fortsätter. For Sure!