Meeeen! Kom uuuut ur huvudet då!
Pelle står vid ­kopieringsapparaten på jobbet och sliter sitt hår.
Långt därinne - under testarna, ­under huden, under skallbenet - går Basshunter på repeat.
Det började redan när han vaknade, fortsatte vid frukosten och under resan till jobbet. Nu, när det snart är dags för lunch, tycker Pelle att det räcker. Det tycker inte huvudet.
Det är som en förbannelse. Hans arbetskamrater tycker att han ser lite stressad ut, själv är han rädd att han faktiskt håller på att bli tokig på riktigt. Och det är inte så konstigt. Han har nämligen drabbats av en öronmask.
I den andra Star Trek-filmen utpressar den onde Khan sina offer med hjälp av ett slags maskar, som äter sig in i fångarnas hjärnor via deras örongångar. Sakta, sakta, blir offren tokiga. Till slut går de med på vad som helst.
Tänk efter: visst finns det vissa likheter mellan de där låtarna som inte går att stoppa - som bara äter sig längre och längre in i våra hjärnor - och Khans maskar?
Några som snabbt fattade sambandet var tyskarna. Efter premiären 1982 på Khans Vrede, som Star Trek-filmen hette, började tyskarna öppet erkänna att radion och skurken Khan var en och densamme och att musiken var vårt solsystems motsvarighet till de elaka maskarna.
"Ohrwurm", öronmask. Det blev tyskarnas nya ord för de låtar som är omöjliga att få ut ur huvudet.

<span class="mr">Hjälplöst förlorade
</span>Musik kan få oss att minnas känslor, smaker och lukter. Plötsligt och utan förvarning kan vi återigen förvandlas till gymnasister, värnpliktiga eller 10-åringar.
Det märkliga är att vi inte ens ­behöver höra musiken på riktigt. De allra flesta har en enastående förmåga att spela upp musik i sina huvuden. Problemet är bara att vi inte styr över hjärnbandspelarens kontrollknappar. Och när vi får en öronmask är vi hjälplöst förlorade.
Men vad ska man dra för slutsatser av att våra huvuden ibland spelar musik helt på eget initiativ? Man skulle nästan kunna tro att våra hjärnor försöker berätta något för oss.
Petr Janata, som forskar vid University of California i USA, bestämde sig för att undersöka saken.
Först lokaliserade han vilken del av hjärnan som var ansvarig för öronmaskarna. Även om musik hanteras av flera olika ställen i hjärnan, visade det sig att en region som kallas rostromedial prefrontal cortex (RCP), som ligger bakom pannbenet, är helt avgörande för vår förmåga att uppfatta och minnas melodier, harmonik, samt skilja ut rena toner från falska.

<span class="mr">Länk mellan musik och känslor
</span>Petr Janatas forskning visade också att RPC sparar ett slags kartotek över tidigare hörda melodier. Hur vi ­reagerar på musiken beror alltså på vad som händer när tonerna far runt i detta ­område. Antingen uppfyller musiken våra förväntningar (som baseras på vad hjärnan tidigare lärt sig, det vill säga lyssnat på), eller så blir vi besvikna.
RCP-området har också andra uppgifter. Här samlas information som är viktig för jaget, men det sköter också medlingen mellan känslomässig och icke känslomässig information.
Petr Janata verkar alltså ha hittat hjärnlänken mellan musiken och våra känslor. Forskningen ger hopp om att finna förklaringar till vårt musikaliska beteende.
Till exempel upptäckte Janata att den "karta" över melodierna som ­sparas i hjärnan inte är statisk, utan ­ritas på nytt varje gång en melodi spelas. Denna dynamiska kartritning förklarar varför ett och samma musikstycke får oss att uppträda på olika sätt vid olika tillfällen.

<span class="mr">Snabb reaktion
</span>I fredags fick du ju en plötslig lust att sjunga med i den där låten som ­spelades på dansstället, eller hur?
Men när du hör den nästa vecka ­kanske du omedelbart får lust att ­dansa. Och när du hör den om en ­månad kommer du inte kunna låta bli att le och tänka på minnet av den ­gången då du sjöng med i låten - ­samtidigt som du faktiskt känner ­vilka känslor du hade i kroppen på dans­stället en månad tidigare.
På bråkdelen av en sekund kan ­enskilda musikstycken på detta sätt ­påverka oss känslomässigt och mentalt. Musik är ett oerhört kraftfullt, nästan skrämmande starkt verktyg - om man bara använder den på rätt sätt.
Rätt fråga att ställa sig är därför om det finns något vi bör vara rädda för.
Vi kan nu gå tillbaka till Pelle, som står vid kopieringsapparaten och ­torteras av Boten Anna. Pelle vet ­kanske inte om det, men han är högintressant för forskningen. Till exempel vill marknadsföringsforskningen veta exakt vad som försätter honom i öron-mask-tillståndet.
För världen är naturligtvis full av ­företag som inget hellre vill än att - om än bara för någon dag - ta över ­människors hjärnor.
En helsidesannons i dagstidningarna kostar 100.000-tals kronor. Hur mycket tror du att det skulle vara värt att ­betala för att få makten över en människas tankar och kunna spela upp ett och samma reklambudskap i hennes huvud om och om igen?
Har du själv möjligtvis någon gång haft svårt att slå bort melodisnuttar som Kyckling på fredag eller Livet har sina goda stunder ur huvudet?

<span class="mr">Väcker frågor i hjärnan
</span>Professor James Kellaris vid universitetet i Cincinatti är en av dem som forskat på öronmaskar ur ett marknads­föringsperspektiv.
Han har tagit fram en enkel förklaring av problemet: en öronmask är helt enkelt en kognitiv klåda i hjärnan. Det enda sättet för den som drabbas att bli av med klådan är att klia sig. Och man kan bara klia sig genom att låta huvudet höra låten en gång till. Och en gång till. Och en gång till.
Man skulle kunna säga att viss musik väcker frågor hos hjärnan, som den har mycket svårt att besvara. Men eftersom hjärnan gärna vill finna ett svar, kör den musiken en gång till.
De undersökningar som Kellaris har gjort visar att i stort sett alla människor någon gång drabbas av hjärnmusik som inte går att stänga av.
Våra hjärnor "ser" inte låtarna som en helhet, utan fungerar så att minnet av den första frasen föder nästa. Det verkar som om cirkelliknande kompositioner på grund av detta kan skapa en evig loop i våra huvuden.
Sedan vill hjärnan jobba med med ofärdiga uppgifter. Ta några cirkelkompositioner som Who Let The Dogs Out, My Sharona eller Macarena. Fråga dig vad som egentligen händer efter det där som du kommer ihåg och kan nynna på.

<span class="mr">Hjälp hjärnan på traven
</span>Ingen lätt fråga, eller hur? Det är faktiskt en kuggfråga. För det händer inte särskilt mycket alls.
Men om du får en av dessa låtar i huvudet är chansen stor att din hjärna frågar precis samma sak och försöker lösa uppgiften genom att gång på gång spela den bit som den minns fram och tillbaka.
Jo, det verkar alltså som om Pelles hjärna försöker sända honom ett budskap där han står på sin arbetsplats och sliter sitt hår. Den säger: Kom igen! Hjälp mig! Snälla! Jag försöker bara komma till slutet av den här låten!
Men vad ska man då göra om man får en låt på huvudet? Det finns faktiskt vissa knep.
Ställ dig först frågan varför du har just den här låten i huvudet. Vad är det du hatar eller älskar med den?
Och vad tusan betyder den där texten egentligen? Att din hjärna spelar upp musiken gång på gång betyder att den inte är klar med sin bearbetning av låten.
Hjälp din hjärna!
När den känner att den slutfört sitt jobb kommer den gladeligen att vilja lyssna på något annat.