Redan som litet barn lärde sig Mona att avsky helger och fester. Redan då bar hon på en ständig ilska över föräldrarnas supande och oro för att mamma och pappa skulle ligga utslagna när hon kom hem med kompisar.
Så länge Mona kan minnas har hennes föräldrar haft alkoholproblem, och spritkonsumtionen har bara ökat och ökat med åren.
– När mamma fortfarande drev restaurang och pappa ännu hade ett jobb var de "bara" helgalkisar men sedan bar det utför ...
Mona beskriver sig som ett ensamt barn, inte bara i bemärkelsen ensambarn utan också för att det kändes som att det var hon mot hela världen, som att det bara var hon som visste om föräldrarnas missbruk, att det bara var hon som skällde och bråkade på föräldrarna för att de söp.
– Mamma och pappa tyckte att det var jag som var bråkig, de förnekade sitt missbruk och ibland kunde jag nästan, men bara nästan, tro dem. Kanske var det mig det egentligen var fel på? Efteråt har jag fått höra av vuxna som fanns runtomkring oss att de hade tyckt synd om mig. Men varför sa de inget? Det hade betytt så mycket för mig att ha någon vuxen att prata med, någon som bekräftade mina känslor.
Tajt kontakt
Som alkoholistbarn kom Mona att avsky helger och fester, hon visste alltid hur de skulle sluta – hennes föräldrar blev fullast och hon fick skämmas. Redan som 16-åring flyttade hon ihop med sin dåvarande pojkvän och två år senare flyttade Mona hemifrån på riktigt.
Hon hade hela tiden en tajt kontakt med sina föräldrar och förlorade aldrig hoppet om sin mamma även om det till slut var hon själv som blev mamma åt dem båda. Det var Mona som hjälpte dem med städning, det var hon som såg till att de höll näsan ovanför vattenytan, även om de sjönk djupare och djupare i sitt missbruk.
Monas mamma, vars hela liv kretsat kring ett stort matintresse, klarade inte längre att fixa de där middagarna hon brukade bjuda på. Monas pappa hamnade till slut i rullstol då musklerna förtvinat till följd av missbruket.
– Pappa föddes som alkoholist, det är jag säker på. Hans vänner har berättat att pappas drickande från första supen såg annorlunda ut än alla andras. Han kastade kapsylen och drack! Men pappa förnekade sitt missbruk, trots att han togs in på torken och även fast han legat på sjukhus med dilirium så hade han "inga problem".
Firade aldrig jul tillsammans
– Med mamma var det annorlunda. Hon konsumerade sig till sin alkoholism, och mot slutet erkände hon sitt beroende. Jag pratade ofta med henne om behandlingar och hon lyssnade och var intresserad av att veta mer om vilken hjälp det fanns att få. In i det sista hoppades jag att mamma skulle gå att rädda.
När Mona för 17 år sedan blev mamma själv hoppades hon innerligt att det första barnbarnet skulle få hennes föräldrar att ta tag i sina liv. Visst var lyckan stor, visst gladde sig hennes föräldrar åt att bli mormor och morfar och ett av Monas käraste fotografier är det där hennes pappa håller i sitt barnbarn och båda skrattar och är lyckliga.
Men nej, Anita och Bo Johansson blev inte de där morföräldrarna Mona hade drömt om. De firade exempelvis aldrig jul med Monas familj, på julaftonen satt de istället hemma och söp. I Monas hem på Notviken har de bara hälsat på en enda gång, och då var morfar full. Som vanligt.
Nykter i två månader
Tack vare att pappan miste körkortet fick i alla fall hennes söner uppleva sin morfar som den person han var ”under missbrukarryggsäcken” som Mona kallar det. Monas pappa åkte fast för rattfylleri en morgon när han var på väg till jobbet som vaktmästare. Han hade nästan tre promille i blodet.
– Under två månader fick han bära fotboja och då gällde total nykterhet, jag är så glad för att vi fick den tiden.
Som den medberoende dotter Mona var fortsatte hon att skydda sina föräldrar under hela deras liv. Det tidigare så sociala och gästvänliga paret släppte till slut inte in någon annan än Mona i sitt hem och hon fortsatte komma med hjälp och stöd till föräldrarna. De talade ofta med varann i telefon.
Den sista gången var när Monas mamma ringde henne på mobiltelefonen.
– Det var en onsdag, jag minns det så väl. Jag blev lite irriterad på henne för hon ringde och störde oss när vi tittade på nya vitvaror. Mamma hade ramlat och hade ont i revbenet men sa att det skulle bli okej. Pappa låg som vanligt i soffan och vilade. Vi avslutade samtalet, men det hade väckt en ny sorts oro inom mig. Jag åkte iväg på en kurs över helgen och försökte ringa mamma och pappa varje dag. Ingen svarade.
"Jag bara skrek ..."
När Mona på måndagen bestämde sig för att åka till föräldrarnas hus tog hon maken Kjell med sig och gick in med egen nyckel.
– Jag bara skrek när jag såg dem. De låg sida vid sida – mammas lockiga hår hade fallit ner över ansiktet, pappa var svart av intorkat blod. Kjell ringde efter ambulans och ledde mig ut. Jag hyperventilerade av chock.
Mona beskriver hur ambulanserna och polisbilarna kom till platsen, att det konstaterades att hennes föräldrar var döda och hur hennes chocktillstånd släppte först efter att en polisman tagit henne i sina armar och låtit henne gråta ut mot honom.
Bilden av de döda föräldrarna har för alltid etsat sig fast i Monas minne och som en sista tjänst till sina älskade föräldrar städade hon själv, tillsammans med Kjell, ur deras hem.
– Jag hade inte varit hos dem på tre veckor och den misär som mötte oss i huset kan jag nästan inte ens frammana en bild av. Det var så hemskt. In i det sista ville jag hålla fasaden uppe för mina föräldrar. Jag ville skänka dem en gnutta värdighet genom att själv städa upp i röran, jag ville inte släppa in någon annan där.
Svåra skuldkänslor
Mona till och med torkade golvet där hennes föräldrar hittats döda. Hon grät när hon såg hur skurvattnet färgades rött när hon vred ur trasan.
– Där och då bestämde jag mig för att jag skulle ta mig igenom sorgen och jag skulle komma ut i ljuset igen. Jag skulle inte bli som mamma, som aldrig sörjde färdigt sin egen mammas alltför tidiga död.
Mona berättar hur hennes mamma aldrig tillät familjen att fira morsdag, det var istället en dag då Anita satt vid porträttet av sin egen mor och grät och söp och grät och söp. Så skulle det aldrig bli för Mona.
Sorgen var tung att ta sig igenom och Mona överfölls dessutom av svåra skuldkänslor eftersom föräldrarnas död också skänkte henne en känsla av lättnad.
För första gången i sitt liv kände hon varken ilska eller oro, känslor som varit hennes ständiga följeslagare genom livet. Nu hade ju det värsta hänt, det fanns inget att oroa sig för längre.
Äntligen någon som lyssnade
Mona hade ett stort stöd av sin familj, Kjell och barnen tog ledigt en vecka och de mindes och sörjde tätt intill tillsammans. Men när Mona sen blev ensam kvar hemma rasade hon och sökte desperat efter hjälp inom vården.
– Jag hade tur och hamnade hos en jättebra terapeut som jag fortsatte gå hos i mer än ett år. Hos henne bearbetade jag inte bara mina föräldrars traumatiska död utan också hela min barndom. Äntligen fanns det någon som lyssnade!
Mona har också bearbetat sorgen genom att skriva, skriva och skriva. Hon har i detalj beskrivit omständigheterna kring sina föräldrars död, hon vill inte glömma. För första gången i sitt liv började hon också skriva dikter. Hon ägnade dessutom sin universitetskurs i psykologi åt att skriva en avhandling om sorgens olika faser.
Ovissheten är en plåga
I dag har det gått fyra år sen Monas föräldrar dog och hon är tillbaka i ljuset igen. Hon älskar livet, hon gläds åt att ha en underbar familj, ett trevligt hem, ett bra jobb, och hon föreläser om sorg.
Minnet av sina föräldrar håller hon levande genom att prata om dem. Mona berättar att hennes barn vet allt om sina morföräldrars missbruk och död, men de vet också vilken sorts människor de egentligen var, bakom alkoholruset.
Anita och Bo Johansson blev bara 59 och 61 år gamla, men kropparna var närmare 100. I obduktionsrapporten framkom att alla organ i princip hade kollapsat, men ingen vet än i dag vilken parets egentliga dödsorsak var. Man vet inte ens vilken dag de dog och det är något som fortfarande plågar Mona.
– Mamma ringde mig på onsdagen och jag hittade dem på måndagen, någonstans däremellan har de dött. Men hur kommer det sig att båda dog samtidigt? Enligt obduktionsprotokollet hade ingen av dem varken alkohol eller andra kemikalier i kroppen.
– Det fanns inga tecken på yttre våld och inget som kan förklara deras död. Det är ett mysterium.
Pappa visade sig i drömmen
Begravningen blev ett fint avslut på Anita och Bo Johanssons liv, Mona är så glad för att prästen i sitt tal fokuserade på föräldrarnas personligheter:
– Hon berättade om mammas passion för mat och hur mycket pappa älskade skärgården och fisket.
Föräldrarna gravsattes sida vid sida med en gemensam sten. Hit åker Mona och planterar blommor och tänder ljus för sin mamma och pappa, i hennes tankar finns de dagligen.
– Jag har drömt om pappa en gång. I drömmen var han ung och frisk. Han sa inget, han bara gick förbi mig – men på hans rygg satt ett papper där han skrivit "förlåt".