När Hanna och Mattias blev tvåbarnsföräldrar var glädjen stor. Paret hade sedan tidigare ett och ett halvt år gamla Rebecca.
Lilla Lovisa var en piggögd bebis, sötast i världen med massor av mörkt hår. Allt var sådär omtumlade underbart som det bara kan vara i en familj som nyss välsignats med ett litet liv, men när Lovisa var två månader gammal kunde föräldrarna inte låta bli att bekymra sig över att bebin åt dåligt.
På ett av rutinbesöken vid barnavårdscentralen påpekade Hanna det för sköterskan som konstaterade att visst hade Lovisas viktkurva planat ut litegrann, men det är inget ovanligt och barnet skulle om några dagar på en sedan länge inplanerad läkarkontroll. Kanske kunde man tala med doktorn om det då? Det kunde bli aktuellt att ge tillägg till den lilla.
Inte samma bebis
Men bara ett par dagar senare kändes det som att Lovisa åt ännu sämre och nu ville Hanna och Mattias att Lovisa skulle få en akut läkartid.
– Doktorn på Kalix sjukhus klämde och tittade på Lovisa och sa att man kunde ta lite prover, men han visste inte riktigt om det var något fel.
Just då kom BVC-sköterskan förbi, hon som träffat Lovisa bara ett par dagar tidigare. Hon reagerade på att Lovisa "inte var samma bebis som hon träffade nyligen". Sköterskan föreslog att doktorn skulle skicka oss till Sunderbyn, Lovisa kunde ha blivit smittad av RS-virus.
Hanna och Lovisa skickades med taxi mot Luleå. Storsyster Rebecca fick stanna hos goda vänner – Mattias var ju på jobbet, han förrättade en begravning den här dagen.
– Vi satt på minnesstunden på Lilla hotellet när Hanna ringde och sa att det kunde vara RS-virus, jag kände mig orolig och berättade för alla församlade vad som hänt.
Hanna berättar att läkarna vid Sunderby sjukhus först funderade om Lovisa kunde ha drabbats av blodförgiftning. Själv kände Hanna bara att det var bråttom att ge den lilla näringsdropp, hon hade ätit dåligt och inte kissat på länge.
– Senare fick vi veta att hon istället bundit vätskan i kroppen. Men nu försökte sjukhuspersonalen att sätta en droppnål på Lovisa.
Drabbades av hjärtsvikt
Hanna berättar att hon behövde gå på toa eftersom hon hållit sig hela dagen och med doktorns lugnande ord om att läget inte var akut vågade hon gå på toaletten.
– Men när jag kom tillbaka fick jag inte komma in. Nu skulle Lovisa läggas i respirator och jag fick sitta utanför och vänta tillsammans med en sjuksköterska.
Hanna berättar hur det ena omtumlande beskedet avlöste det andra, strax kom läkaren ut till henne och sa att Lovisa drabbats av hjärtsvikt och att de skulle bereda sig på att kanske åka till Lund. Hanna ringde Mattias därhemma i Kalix. 
Han berättar hur tankarna snurrade i huvudet samtidigt som han ordnade med fortsatt barnvakt till Rebecca, fixade hem bilen från Kalix sjukhus, där Hanna lämnat den, och tog sig hem för att byta om till "civila" kläder.
Han beskriver en overklighetskänsla när han satt i bilen på väg till Sunderbyn, hur han ringde sin pappa och bad honom möta upp vid sjukhusentrén.
Smärtsamt verkligt
När Mattias och hans pappa kom till sjukhuset tog en läkare dem åt sidan för att berätta det fruktansvärda som Mattias ännu inte fått veta. Hans lilla dotter var död. Lovisa hade slutat sitt liv i armarna på doktorn som försökte göra allt för att rädda henne.
– Mina tankar som snurrat och snurrat i huvudet försvann med ens. Jag blev alldeles, alldeles tom, innan sorgen och förtvivlan sköljde över mig.
Mattias fick gå in till rummet där Hanna satt med deras lilla dotter, ett rum där det var bäddat med en fin himmelssäng. Ett rum där det overkliga blev smärtsamt verkligt. Hanna berättar:
– Jag hade inte mer än hunnit ringa Mattias för att säga att vi kanske måste åka till Lund och satt mig i ett pumprum för att tömma mina spända bröst förrän en sköterska kom springande och sa att Lovisa blivit mycket sämre. När jag kom in i sjukhussalen var respiratorn och droppet bortkopplat. Jag fick Lovisa i mina armar, men hon var redan död. Det var en sån fruktansvärd chock.
Förlamande sorg
Hanna beskriver hur hon starkt upplevde känslan av att Lovisa lämnade sin kropp i samma ögonblick som Hanna tog emot henne.
Hanna beskriver hur ont det gjorde, hur hela kroppen smärtade på ett sätt hon aldrig upplevt förut. Hon behövde smärtstillande för det gjorde så ont, så ont.
Hanna och Mattias blev sittande med sin lilla bebis i timmar. Bådas föräldrar slöt upp, Hannas syster kom dit, liksom lilla Rebecca. En sjukhusdiakon kom till dem för att hålla en minnesstund, det visade sig att det var samma diakon som några år tidigare varit med vid Hannas prästvigning.
– Sen åkte vi hem till mina föräldrar i Boden. De tog hand om oss hela den första helgen, sorgen och smärtan gjorde oss helt handlingsförlamade, säger Mattias och berättar att han minns när de efter helgen skulle åka hem och passerade ett par föräldrar som drog sitt barn i en pulka.
– Det där kan vi också göra, vi har ett barn, vi är faktiskt fortfarande föräldrar, tänkte jag. Rebecca har varit det största stödet, för tänk om vi inte hade haft kvar något barn alls, då hade det känt fruktansvärt jobbigt att se den där lilla familjen.
Stark gudstro
Under de första veckorna efter Lovisas död flyttade Hannas och Mattias föräldrar in hos dem i omgångar. Grannar bjöd på middag, vänner visade sitt stöd.
Familjen som Rebecca varit hos när Hanna åkte till Sunderbyn hade själva tidigare mist ett barn och gav dem rådet att försöka fortsätta göra vanliga saker som att träffa andra familjer, äta middag hos vänner.
Dessutom gav de rådet att göra något handgripligt av sjukskrivningstiden.
– Då började vi renovera köket, istället för att sitta och stirra in i väggen. Sorgen fanns där hela tiden ändå, men det var bättre att göra något av tiden, säger Hanna.
Både Hanna och Mattias är präster och deras gudstro är stark. De är övertygade om att Lovisa nu är hos Gud och att de alla ska träffas igen.
När jag frågar om de inte blev förbannade på Gud när Lovisa dog svarar båda nej.
– Tvärtom så upplevde vi att Gud bar oss genom allt det svåra. Istället för att fråga vad Gud gjort med mig bad jag "Gud, hjälp mig!" Oavsett tro så drabbas människor av sorg, säger Hanna som berättar att hon däremot själv till en början plågades av skuldkänslor och tänkte att hon borde ha kontaktat läkaren vid allra första misstanken om att Lovisa åt dåligt.
– Men doktorn sa att det inte fanns något jag kunde gjort annorlunda. När jag bestämde mig för att sluta ha skuldkänslor fick jag skuldkänslor för att jag inte längre kände skuld.
Tre månaders sjukskrivning
Hanna gjorde till slut upp med sig själv och bestämde sig för att inte bli ett offer.
– Att drabbas av svår sorg är som att kastas in i en torktumlare där man tumlas runt och inte alls kan påverka förloppet. Men efter ett tag lugnar det sig och då kan man faktiskt välja om man vill förbli ett offer eller om man vill gå vidare.
Hanna och Mattias gick vidare. Efter tre månaders sjukskrivning gick båda tillbaka till sina jobb på halvtid, till en början förrättade ingen av dem barnbegravningar, även barndop kändes jobbigt för Hanna att hålla i till en början.
Deras Lovisa hann ju aldrig döpas, den tilltänkta dopprästen fick istället förrätta en begravning.
Numera håller Hanna gärna i både dop och barnbegravningar, det händer till och med att familjer som mist ett barn särskilt ber om att få ha Hanna som präst när de får veta att också hon gått igenom det som många av oss ser som den svåraste sorgen.
Förstorat hjärta
Fem månader efter att familjen mist Lovisa var Hanna gravid igen, det var något de hett hade önskat och längtat efter.
När Lovisa Isabelle (hon fick sitt andranamn efter den syster hon aldrig fick träffa) föddes följde en orolig period till hennes hjärta kontrollerats ordentligt och tills hon passerat två månaders ålder. Allt visade sig vara bra, liksom med storasyster som också genomgick omfattande undersökningar.
Vid obduktionen av Lovisa visade det sig att hennes hjärta var rejält förstorat. Orsaken är inte känd men en hjärtspecialist som familjen haft upprepad kontakt med misstänker att flickan drabbats av en hjärtmuskelinflammation, av ett förkylningsvirus som maximalt oturligt satt sig direkt på hjärtat.