Hon bytte storstadspuls mot tystnad

Sonia Bertogna, 42, kommer från andra sidan jordklotet, där det råder sommar nästan året runt. I alla fall i många svenskars ögon. Hon kommer från sambans, fotbollens och karnevalens förlovade land, Brasilien ? det stora före detta portugisiska kolonialväldet med 186 miljoner invånare som utropades självständigt 1822. Den brasilianska läkaren härstammar från den svalkande nationaldrycken caipirinhans och den gigantiska amazon-flodens hemland som till ytan är Sydamerikas och världens femte största stat. Regnskogen är numera tall- och granskog. Hon har utvandrat från ett katolskt till ett protestantiskt samhälle. Och snön, den hade hon i levande livet aldrig ens sett innan Lars-Åke en sommardag (!) i fjällen visade henne det där vita. I Brasilien hade italiensk-ättade Sonia sitt liv, sin identitet, familj, släkt och vänner i miljonstaden Campinas, nio mil utanför São Paulo, världens åttonde största stad med 18 miljoner invånare. Hon hade ett gott liv som välrenommerad läkare med eget hembiträde och en yrkeskarriär vars kurva pekade rakt upp. Och så hamnar hon strax utanför Alviksträsk ... långt, lååååååångt bort där kyla och mörker regerar fem månader om året. Brr. Naturligtvis är det, nästan, bara kärleken som kan få en människa att våga något liknande. Kärleken ville att hon skulle börja om ? inte långt ifrån början. En kopp kaffe Allt startade med en kopp java. Inte den första koppen av denna dryck, och definitivt inte den sista, som lett till tvåsamhet runt om i världen. Tänk vilken tur att Luleåbon och den frånskilde tvåbarnspappan, Lars-Åke Lundström, 57, 1998 flyttade in i samma hyreshus som Sonia. Lars-Åke på tionde våningen och Sonia ytterligare fyra våningar upp. Ett spontant samtal i hissen ledde så småningom till att den svenske mannen, som för Telia Soneras räkning arbetade som besiktningsman av mobilanläggningar, bjöd henne på en kopp kaffe eftersom Sonia bland annat pratade så bra engelska vilket få andra gör i Brasilien. Som tack för det erhöll Lars-Åke lite senare en inbjudan till ett fotbollsparty i huset: Frankrike-Brasilien i VM-final på TV.  ? När Brasilien spelar brukar man i nästan alla hus alltid samlas hos vänner och se matchen tillsammans och en kompis tyckte att jag skulle bjuda in Lars-Åke den här gången. Vi var ett stort gäng då. Men han tappade några poäng då han höll på Frankrike, berättar Sonia om sin make. Hon skrattar gott. Det gör Sonia ofta. Trots poängförlust för support av fel lag, som sedermera vann finalen efter två mål av Frankrikes Zinedine Zidane, fördjupades Sonias och Lars-Åkes vänskap. Vänskapen blev kärlek.  ? Jo, på så vis blev det, säger en tillfreds Lars-Åke när vi sitter och samtalar i det egenhändigt nyrenoverade köket i hemgården ett par kilometer ifrån Alviksträsk. Livsavgörande steg Efter att ha umgåtts som ett par i nästan ett och halvt års tid var Lars-Åke tvungen att återvända hem till Sverige efter det att hans utlandstjänst var över, men väl hemma ordnade han ytterligare ett halvår långt jobb i São Paulo-regionen. På hösten 2001 var det dags att bestämma sig. Skulle de fortsätta att satsa på förhållandet och var skulle de i sådana fall bo ? Sverige eller Brasilien? På landsbygden eller i storstad? De försökte att hitta en brasiliansk farm att köpa, men priset sattes allt för högt när potentiella säljare blev varse om att det var en utländsk man som var köparen. Till slut bestämde sig Sonia, efter att Lars-Åke inte ville bosätta sig i en storstad, för att "hänga med" till Sverige. Ett stort beslut. Ett livsavgörande steg.  ? Det var svårt för jag var i toppen av min karriär i Brasilien. Jag hade en mottagning med nästan 10.000 patienter som jag jobbade med och hade ett annat jobb på ett försäkringsföretag, berättar Sonia och Lars-Åke fyller i:  ? Ja,ett privat kooperativ kan man säga med 2.300 läkare och Sonia satt i styrelsen där och i samband med att hon flyttade hit och att vi gifte oss 2002 blev hon invald i styrelsen och skulle ha blivit socialdirektör. Kämpiga månader Sonia tar vid igen:  ? Men då tackade jag nej. Hon skrattar.  ? Jag ska bli bonde, sa jag till dem.  ? Det kunde liksom ingen brasilianare förstå, säger Lars-Åke och tillägger:  ? Hade hon varit kvar skulle hon ha varit president för kooperativet.  ? Nej, nej ... jag vet inte. Men jag var 38 år och på topp. Ska jag lämna allting och försöka att börja om igen i ett nytt samhälle som jag inte vet hur det fungerar? Det svåraste för henne var att hon tappade sin identitet. Hon kunde inte uttrycka sig och inte heller utöva sitt yrke. Hon kunde helt enkelt inte vara Sonia Bertogna.  ? Det var kämpigt under en sex månader lång period i början, riktigt kämpigt. Och det dröjde drygt ett år innan jag fick träffa en patient igen. Det är en hemskt lång tid för en läkare, berättar hon med allvarlig stämma. Men hon tappade aldrig tålamodet eller styrkan trots att första tiden kostade mycket kraft och energi för att lära sig ett nytt språk och ordna svensk läkarlegitimation.  ? Det var krångligt; att flytta, att etablera sig i ett nytt land, få en svensk läkarlegitimation. De visste inte mycket om min brasilianska läkarutbildning och det var lite som att börja om igen, berättar Sonia om den svåra tiden.  ? Men jag hade mycket god hjälp av Lars-Åke som är klok och som i början skötte många kontakter. Tänk de familjer som flyttar hit där ingen kan det svenska språket. Jag har också alltid blivit väl bemött här Sverige och har inget att klaga på så sätt. Har aldrig ångrat sig Hon säger att hon aldrig någonsin ångrat att hon flyttade och är glad att hon vågade satsa.  ? Vi har ju bara ett liv och jag tyckte att vårt förhållande var så bra att det vore dumt att inte ge det en rejäl chans. Och det blir bara bättre och bättre, säger hon och tittar med kärleksfull blick mot Lars och får en dito blick tillbaka. Sonia pratar perfekt svenska efter bara fyra år i Sverige. Den så kallade medicinsvenskan, som normalt läses in på 12 månader, "fixade" hon på ett halvår. Det säger en hel del om hennes kapacitet.  ? Språket är nyckeln in till ett nytt samhälle, säger hon på klockren svenska men i ett väsentligt högre tempo än den lokala dialekten.  ? Ja, hon pratar ju mycket bättre svenska än jag pratar portugisiska. Men jag pratar hygglig portugisiska då jag för jobbet var tvungen att lära mig och jag måste försöka att underhålla språket och lära mig det ännu bättre, säger Lars-Åke. Sonia har, inte bara i Sverige, kämpat hårt. Eftersom hon lider av ett funktionshinder förorsakad av polio i barndomen har hon fått jobba ännu hårdare för att nå sina mål. Beroende på underlag behöver hon ibland kryckor för att gå.  ? Men det svenska samhället är mycket bättre anpassat för handikappade än vad det är i Brasilien, säger hon tacksamt. En pistol mot huvudet Det svenska samhället är också i många fall mycket tryggare. Bland annat när det gäller brottslighet, vilket är ett stort problem i framför allt storstäderna i Brasilien. Det har hennes make Lars-Åke Lundström fått erfara. Han gjorde en gång misstaget att stanna vid ett rödljus. I Brasilien undviker man att på kvälls- och nattid stanna vid trafikljus. Det slutade med en pistol mot huvudet, kidnappning och en helvetesfärd innan han slutligen dumpades och kidnapparna stal hans eftertraktade tjänstebil.  ? Det var kanske inte långt ifrån att man fick ta på sig träfracken då, säger Lars-Åke som under två och ett halvt år i tjänsten körde 18.000 mil i State of São Paulo där han besiktigade mobilanläggningar. Efter dådet fortsatte han