Personligen bugar jag bara från rullstolen och neråt för att man hade valt bort den annars obligatoriske tjat-komikern; inte direkt sällan den direkt pin- och plågsamme Tomas Pettersson, som säkert bara ett minimalt fåtal drabbades av någon abstinens efter.
Annars var det allra mesta som alldeles vanligt. Och skulle väl inte heller vara på något annat vis. Diggiloo kan också uttydas som en "familjeshow" och ingen torde kunna säga att dessa cirka tre timmar, inkluderande kaffe- eller korv-, kebab- eller hamburger-paus, låtsades vara något annat heller.
Här förekom det musikaliska attraktioner och dito trivsamheter för varjehanda preferenser och åldrar.
Start med att Magnus Johansson trumpetade fram Land du välsignade, som inledde ett nationalistiskt block som nådde fram till avslut med att samme Johansson blåste sig snitsigt igenom Björn & Bennys och innan dess markerades också, exempelvis, Mikael Wiehes Flickan och kråkan, fint uttolkad av Linda Bengtzing, samt en innerligt omfamnande Sträck ut din hand, anförd av en i böljande klänning nogsamt skrudad Thomas Di Leva.
Efter detta blev det återbesök i 70-talets musikaliska progg-och punk-landskap, där Nationalteaterns Kolla kolla och Ebba Gröns 800 grader rimligen platsade, men där Hasse & Tages vemodiga sång om huruvida barnbarnen månne ska få sig ett glas öl och så C-M Bellmans, i och för sig via Ebba Grön, kärnfulla Märk hur vår skugga (återigen en toppeninsats av Di Leva, som nu hade skiftat klänning också) var lite mera svårdefinierade.
Linda Pritchard förekom plötsligt barfota och sjungande, stående högt uppe på en klippa och Lasse Holm, som lagt ifrån sig dragspelet, ingick i en brokig queer- och hbt-samling som hejdlöst sjöng att Allt är bögarnas fel.
Kul, överraskande, vitalt. Inga onödiga nödstopp, precis.
Ett Las Vegas-block, där tjejerna och bland dem allra främst Jessica Andersson, Linda Pritchard och Linda Bengtzing, tilläts briljera innehöll bland annat de fartfyllda numren Show Me How To Burlesque, några Elvis-låtar och Chers Dark Lady. Snyggt och fint. På alla plan.
Mot slutet, innan den sedvanliga hitkavalkaden revs av, hade man också haft ett kraftfullt divatema där plats röjdes för exempelvis Queens Love Somebody och Jimmy Webbs McArthur Park.
Mycket bra arbeten från Linda Bengtzing, Jessica Andersson, Magnus Johansson och den i konceptet nydöpte Di Leva, som sprang omkring på klippor och spångar och showade.
Initiativtagaren Lasse Holm själv verkar på intet sätt nämnvärt försvagad och själva idén med Diggiloo tycks som så måttligt utslitet, att det säkert överlever flera år till.
Något i musikväg ska ju barnfamiljer & andra ha att vallfärda till under sommartiden.