– Jag känner mig besläktad med alkemister eftersom alkemi påminner om en konstnärlig process. De gick ut i naturen, tittade på den och började laborera med grundämnen och uppfann på så sätt grunden till naturvetenskapens discipliner som fysik och kemi. Det var egentligen konstnärer, menar Per Svensson.
Hans utställning är en av tre som visas på Konsthallen, där alla de tre konstnärerna som ställer ut på olika sätt berättar om andra världar och andra värden i våra liv. Konstnärskap som också lever i nära symbios med naturen.
– Naturen talar till oss, bara vi vill lyssna och se. Här finns alla former och koder där jag ser mig själv som en översättare av naturens inre väsen, säger Per Svensson.
Hans utställning är en sammanfattning av ett konstnärskap mitt i livet, där verk från tidiga år samsas med nya. Ett konstnärskap med frågeställningar som efter 35 år plötsligt blivit dagsaktuellt.
– Ja, det är mycket roligt att det jag gjort och talat om hela min konstnärliga praktik plötsligt får sådan förståelse och aktualitet. Jag menar att vi ser på världen, men världen ser också oss – ett kollektivt allseende öga där livstrådar mellan alla människor och naturen är ett och samma. Lyssnar vi inte på naturen ryter den ifrån.
Han betonar också att själva hantverket är essentiellt i hans praktik. Därför svetsar han och bygger sina egna installationer och skulpturer.
– Den fysiska närvaron är mycket viktig, inte minst för våra ungdomar som spenderar mycket av sin tid i den virtuella världen. De måste ha både och. Det tar tid att lära känna ett material och det tar tid att lära sig hantverk. Svaret finns som sagts i din hand och får oss att förstå den kollektiva idén om att vi alla är lika – människor med ett hjärta förenade av livstrådar mellan generationer, liv och död. Och konst det är som magi.
Även konstnären Marja-Leena Sillanpää intresserar sig för kommunikation och värden bortom vår normala varseblivning.
I hennes utställning "So holy hidden" belyser hon det som finns men inte syns med blotta ögat.
– Vi vet att luften finns, men ser inte alla dess beståndsdelar, eller alla de luftföroreningar som är så aktuella nu. Eller ta tystnaden som i sig har en massa ljud, eller drömmar. Det intresserar mig.
I sin utställning använder hon sig bland annat av vikta lakan som en metafor för just det vi inte ser, eller som finns någonstans mittemellan.
– Jag tror att det är ett personlighetsdrag som gör att jag hela mitt liv varit förtjust i det lågmälda och långsamma. Allt som finns utanför med information, reklam, stress upplever jag som påträngande och har därför valt det lågmälda där jag söker skala av utan att det blir tomt. Det ska finnas en närvaro och när jag började på konstskola 1996 fick jag en kanal för att utforska denna tematik.
Alla hennes utställningar är mer eller mindre platsspecifika och därför är hennes utställning på Konsthallen mycket ljus.
– Jag som aldrig varit i Luleå visste att det var mörkt, men att snön gör tillvaron ljusare. Jag har därför förhållit mig till det ljusa, snarare än det mörka.
Generellt arbetar hon närmast uteslutande i färgskalan svart/vit och föredrar redan befintligt material som använts tidigare av någon människa.
– Då blir arbetena laddade av sig själv. Precis som jag intresserar mig för tankar och existenser bortom liv och död. Jag menar, har vi inte alla en kommunikation med exempelvis döda författare.
Slutligen visar även Josefin Tingvall, Luleå kommuns ateljéstipendiat sin produktion i utställningen "Svart vatten" – en materiell konversation mellan järn, trä och vatten – Norrbottens basnäringar.
