När Alexandra Britts pappa Anders blev sjuk var hon 16 år och skulle precis ut gymnasiet.
– Det började med att han började skriva post-it-lappar för att komma ihåg pinkoden till mobilen och så. Det blev snabbt ohållbart.
Alexandra Britt fick styra om vardagen med lärarstudier i Uppsala för att vara ett stöd för sin pappa.
– Han tydde sig till mig. Och man kan inte låta bli att bli förälder. Jag fick bara hoppas att jag inte skulle missa viktiga föreläsningar eller seminarier när pappa hade tid hos läkaren. Det var som ett pussel med bitar som inte riktigt passar ihop. Men det finns inte några alternativ än att tvinga ihop dem.
Anhöriglägret i Gäddvik finansieras av Alzheimerfonden och inleddes i torsdags. Syftet är att anhöriga till demenssjuka i åldrarna 18-30 år som få träffa andra i samma situation för att utbyta erfarenheter och få stöd.
För Carolina Jarl blev hennes första lägervistelse i Avesta för några år sedan en befrielse.
– Jag insåg att det fanns fler som hade hamnat i samma situation som mig. Vi kunde bara titta på varandra och nicka i samförstånd.
Nu är hon med på lägret i Luleå för att berätta för lägerdeltagarna om vad hon var med om när hennes mamma insjuknade vid 55. För Carolina och hennes lillebror Erik blev situationen akut när deras mamma plötsligt sa upp deras fyrarummare och fick tag i en enrumslägenhet.
– Det var på grund av att hon blev sjuk och kände att hon ville ha ett billigare boende. Men hon glömde av mig och mina bröder. Jag var 19 år och kunde flytta hem till pappa, men min lillebror var 14 och råkade illa ut. Han slutade gå till skolan och åt sällan mat eftersom mamma glömde av honom.
Från en av deltagarna, Kristin Bergvall, får Carolina frågan om någon från socialförvaltning i hennes hemkommun tog kontakt med familjen.
– Nej, de hörde inte av sig. Det var någon lärare som ringde någon gång men det var som att ingen orkade ta tag i det.
Från Alzheimerfonden sida är de kritiska till att kommunerna inte gör mer för de anhöriga.
– Inom socialförvaltningen och demenssjukvården så måste man ha det här på agendan och aktivt söka upp unga anhöriga och informera om vilken slags hjälp man kan få, säger Liselotte Jansson, generalsekreterare.
– Unga anhöriga till demenssjuka är en glömd grupp.