www.anitanilsson.se

Snabbt blev det paus. På väg ut till svalkan i solnedgången möter vi en bekant som siktar mot fikavagnen.

Vi sågs och dansade i Mogen-Logen. Han hade förlorat sin fru ungefär när jag miste maken.

Var sitter ni? Där! visar han. Jo, där! Hans kvinna håller plats under fläkten. Perfekt!

Så vacker hon är, lugn och trevlig, de passar ihop, tänkte jag, när jag förstod att de blivit ett par.

– Att gifta sig när man har företag, det går inte, säger han nu mittemot oss med kaffe och bulle. Man ska inte göra det onödigt komplicerat, jag har skrivit och gjort klart så att hon inte råkar ut när jag dör. Vi karlar brukar dö först.

– Inte alltid, påminner hon.

– Idag har vi stått ute och målat rödfärg, berättar han, svårt få bort från händerna.

– På ett av husen, det finns fler, säger hon. Som flyttade till honom.

– Se till att allt är klart mellan er också, så att du inte bara står där, säger vår bekant.

– Jag har sommarstugan som nödlösning, lugnar mannen.

– Äh, nu byter vi plats så vi slipper sitta och prata i kors, fortsätter vår bekant och sätter sig mittemot sin like.

Hans vackra kvinna och jag kan prata länge om det här med livet. Karlarna ägnar sig åt siffror.

Hur går det? Hur mycket förlorar du? har han undrat vad gäller Stampen. Jag försöker att inte vara bitter, men så fort jag tänker på Hjörne tappar jag fattningen, mejlade en kollega i Götet.

Lite upprörd blev även jag. Efter tjugofem år! Ska det nu sluta så här? Äh, tänkte jag sen, det är inte dödligt.

Utom möjligen för Hjörne och hans polare. Den ont gör, lär ont få, lärde jag mig i söndagsskolan.

Och nu kör Martinez igång igen. De mest välkomnande i Sverige, säger de om Björknäsparkens ideella, vore vi här ofta, skulle man bli rund om magen. Damernas, visar skylten.

Efter mannen bjuder jag upp hans like.

– Vi som dansar, nog lever vi längre, eller vad tror du, undrar han.

– Vi har då roligt medan vi håller på!

– Nåt extra år kanske vi får, tror du inte det?

– Kanske. Eller om vi har ett snöre. Synd att det blev så kort, sa maken om sitt.

Nu dör jag, sa en karl i mars, men hans var inte slut. En ängel stannar till, ringer 112. Sent till jobbet och i sista minuten landar två till, får till en ansiktsfärg som håller än idag, stod det i tidningen.

Herrarnas, visar skylten. En karl med något bekant i sig, bjuder upp: Det var länge sen, fru Nilsson.

Berättar om sitt öde, hur tomt det blev efter frun och att han själv fått sitt och undrar: Har du gift om dig? Nää. Klokt av dig. Vi hade mycket roligt, E och jag.

Då och då får man sig en hälsning.