Denna betraktelse över gruvbrytningen på Nasafjäll skrev Janerik Bromé i ”Nasa: en ödebygds historia och saga” från Svenska turistföreningens årsskrift 1911.
Och arkeologen Åsa Lindgren kan bara hålla med. Under de år hon tillbringat i Silbojokk med räddningsundersökningen av Silbojokk ödekyrkogård från 1600-talet har hon fått en uppfattning om de vedermödor människorna i området utstått.
Inte minst eftersom många av de gravar man undersökt i detta väglösa land är barngravar.
– Ja, det berör. Barngravarna berör extra mycket, betonar Åsa Lindgren.
Hon har som projektledare för räddningsundersökningen av ödekyrkogården i Silbojokk återvänt fem somrar på raken med ett team för att hinna undersöka och samla så mycket information som möjligt innan gravplatsen helt eroderas och spolas bort av den reglerade Skellefteälven.
Men låt oss reda ut vad en räddningsundersökning är. Detta har nämligen ganska stor betydelse för gravarnas öde nu och i framtiden.
– En räddningsundersökning görs bland annat när en fornlämning hamnat i juridiskt vakuum. Normalt är det exploatören som betalar när man hittar fornlämningar på en plats som ska tas i bruk. Och det gjordes också en arkeologiskt undersökning i Silbojokk i samband med den senaste dammhöjningen 1983-84. Då undersöktes hyttan och flera byggnader som tillhörde den verksamheten, samt en husgrund man antog var kyrkan, men inga gravar. Trots detta så godkändes undersökningen och dammen höjdes. Troligen bedömde man att begravningsplatsen låg ovanför dämningsgränsen och därmed inte skulle påverkas.
Men det visade sig att man hade fel. Det uppdagades år 2001 när Åke Lundqvist och hans fru hittade ett kranium på den norra sidan av Silbbajåhkå. Då gjorde Silvermuseet i Arjeplog en besiktning och hittade både en husgrund och fynd av fler människoben. Två år senare 2003 besökte Åsa Lindgren tillsammans med sin kollega Lars Backman Silbojokk för första gången och fann snabbt ett 100-tal fynd. Främst spik och fönsterglas men också skelettdelar.
– Vi hittade bland annat en käke. Vi behövde inte gräva. Två gravar låg nästan helt öppna, mycket ytliga, på grund av erosionen, berättar Åsa Lindgren.
Gravplatsen var alltså på väg att spolas bort på grund av dammhöjningen samtidigt som exploatören Skellefteå Kraft inte längre har någon skyldighet att betala. Deras utbyggnad är så att säga juridiskt godkänd. Och sedan dess har Norrbottensmuseum kämpat för att få pengar till vidare undersökningar – något de också fått de senaste fem åren – samtidigt som de hela tiden arbetar i en kamp mot klockan. Förutom att platsen är otillgänglig hamnar gravarna nämligen under vatten varje år när dammen fylls. Tidigare år har budgeten satt gränsen, men i år fick de packa ihop och lägga igen tidigare än beräknat på grund av det snabba vattenflödet.
– Vi har undersökt 72 gravar. Två gravar vet vi har eroderat bort. Vi hittade dem år 2005 men hann inte undersöka dem och när vi kom tillbaka 2015 var de inte kvar. Dessutom är gravarna i mycket dåligt skick eftersom de legat under vatten varje år. Det är bara en handfull som är bra bevarande.
Totalt har de hittills omhändertagit skelettmaterial från 67 individer, i ungefär hälften av gravarna har bara tänderna funnits kvar. Sex gravar innehöll inga ben som kunde tas omhand och utöver det har ett 80-tal ben påträffats uteroderade på stranden. Det går inte att säga hur många individer de kommer ifrån.
– Givetvis är detta en stor etisk fråga. Den forna kyrkoherden i Arjeplog drev hårt frågan om en återbegravning, vilket även det samiska samhället vill. Men det är slutligen en fråga för regeringen eftersom det är ett arkeologiskt material som regleras av Kulturmiljölagen.
De historiska källorna berättar att 160 individer ligger begravda i Silbojokk och enligt kyrkoböckerna kommer de allra flesta från den samiska lokalbefolkningen i området, vilket till viss del förvånande arkeologerna.
– Vi talar trots allt om delvis förkristen tid och målet från kyrkan och statsmakten var att kristna samerna i området. Ändå verkar samerna kommit till kyrkogården för att begrava sina döda i Silbojokk. Vissa fynd tyder på att de begravdes med gravgåvor och något litet spår av textilier har vi också hittat.
På grund av gravarnas dåliga skick kan osteologen (benexperten) inte utläsa lika mycket om en individ som om benen varit i fullgott skick. Förvånansvärt mycket går dock att få fram när det gäller sjukdomar och annan information som kan berätta om människorna på platsen.
– Det som fascinerar i Silbojokk är att det finns så mycket att berätta om Sveriges historia ur olika perspektiv; det samiska, en kyrkogård förlagd nära människorna och hyttorna som berättar om dåtidens gruvverksamhet i ett globalt perspektiv. Inte minst de pipor som hittats, som tillverkades i England och Holland, vilket i sin tur via tobaken ger förgreningar till tobaksplantagerna i världen, där slavhandeln utgjorde en stor del. Det här var en tid då människor levde under förtryck från staten och kyrkan. Silverutvinningen skedde periodvis med tvångsrekryterad arbetskraft, både av män från kustsocknarna som uttagits till krigstjänst och så samerna som fick sköta malmtransporterna med rendragna ackjor. Då får man tänka på att Nasafjäll är en karg och kall plats. Det måste varit hemskt, säger Åsa Lindgren.
Om det blir någon fortsättning på utgrävningen i Silbojokk vet hon inte ännu. Det är Länsstyrelsen som beslutar om det.
– Målet är givetvis att undersöka alla gravar för att information och kvarlevor ska tas om hand och bevaras. Annars hamnar de slutligen i kraftverket, vilket vore djupt olyckligt.